Mysig känsla i kroppen.

Jag vet faktiskt inte. Men jag börjar ana, och det
är en ganska mysig känsla i kroppen. Det där med
hopp tänker jag skippa än så länge. Tiden får utvisa
hur allting vill arta sig.


Jag skrattar ingenting när jag är här ute, förutom när jag pratar i telefonen(vilket faktiskt inte är så ofta) eller när jag hade besöket. Annars har jag varit som död sen i onsdags. Yrrol kanske skulle kunna muntra upp mig, såg ju inte riktigt hela i tisdags. Jag har faktiskt riktig hemlängtan. Det är ingenting som jag brukar ha, men då är man omgiven av folk, människor, kött och blod, prat och skratt.

Imorgon känns det åtminstone nära. Då är det inte länge kvar. Tragiskt att de människor jag sett samtidigt som jag pratat med dom var senast när Anna och Sandra var hit, i onsdags(!), inte ens på affären pratade jag med någon. Förutom Miris i telefonen. Skulle aldrig klara av att leva som en eremit, jag skulle klättra upp efter väggarna, riva ner tapeterna och till slut hamna på psyket.

Godnatt.



Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback