Vilken panik jag fick när jag startade brandlarmet nyss genom pannkakestekning.
Jag hade ju inte en susning om hur man stängde av det. Försökte trycka och vrida
överallt. Men tillslut hitta jag rätt och kunde gömma den i garderoben så den inte
startar ännu en gång. Pust.



Hockeyn igår var rolig att se, det känns som att Lövens lag har mer att komma med nu den här säsongen jämfört med förra. Dom vågar, dom visar sig och de finns någon framför mål. Tre grejer jag har tyckt att dom saknat. Dock så fick mitt goda humör sig en törn och sjönk rakt ner i botten, gosh vad jag inte tål den där människan. (Får man gotta sig i att säga att hon har tantmusch trots att hon bara är halvvägs till femtio?) Men så fort det blev periodpaus och vi kom undan denne någon och fick oss en öl så blev det bra igen. Och det höll i sig.(Grymt kul att träffa på Madde där också!).



Jag gillar inte att träffa vissa personer som jag var bekant med för ca5 år sedan.
Ständigt ska just detta förflutna fortsätta jaga mig hack i häl, det som jag absolut
inte vill referera till.

Men ja, J och jag vi började promenera in mot stan från isladan(umeå arena) via kyrkbron, jag i klackar som jag stått på i 2½ timme redan ungefär. Till en början var det inte så farligt och jag hann tänka att det gick skitbra. Vid bron började fötterna ömma och inne i själva centrum så var det rena rama döden, det gjorde så ooont. Trots två vilopauser för fötternas skull. Vi funderade på taxi men skippade det(onödiga pengar) och jag tänkte att så fort vi tagit oss genom tunneln kan jag gå utan skor. Hah, jomen tjena. Jag försökte, men det gjorde ännu ondare så skorna fick åka på igen trots smärtan. Den ena olidligare än den andra. Jag riktigt masade mig fram och började räkna "ett, två, tre, fyr, ett, två tre, fyr..." tills jag inte ens kunde det längre och bara bet mig i underläppen tills vi äntligen var framme. Efter den långsammaste promenad från stan och hit vi någonsin varit med om. När jag skulle gå på toa så kunde jag inte ens ha fötterna på golvet, så ont gjorde det. Och när de bara fick vila så gjorde det fortfarande vansinnigt ont och jag kände bara hur det dunkade. Att somna sen var inte det lättaste, men som tur är så hade det värsta gått över imorse och även om jag känner det litegrann så är det inte i närheten av vad det var igår. Och ja, det var väl minst en halv mil vi gick...


Mina små onda... men då kunde jag fortfarande le lite. Halvvägs ungefär.