Det var inte så svårt att kliva upp imorse ändå, kan bero på att jag låg i sängen nio och somnade som en stock innan tio. Men det var det så värt med tanke på att dagen blev mycket lindrigare när man väl var pigg och utvilad trots att man klev upp tidigt. Men sen att jag la mig och sov när jag kom hem igen är en annan femma, det gjorde jag bara för att jag kunde och hade tid(finns inte allt för mycket att göra här ute).

Idag när vi hade varit ute och hade hunnit skicka in alla barn utom två så startar brandlarmet(ingen övning). Barnen blev helt förskräckta av det höga tjutet, några storgrinade. Några tänkte till och med "får vi gå ut i sockar?" De blev som paralyserade och var tvugna till att bli utlyfta, där stod man med två stortjutandes på varje arm och vyssjade och sa "såja, det är ingen fara, ni behöver inte vara rädda" när man innerst inne hoppas att det inte är allvarligt för att man själv i själva verket är vettskrämd för bränder. Imorgon har det varit planerat att en utrymningsplan ska skapas då det är stängt och personalen fortfarande ska sitta och jobba. Men det var nog bra att det här kom innan, då vet man vad som kan behöva tänkas på sedan. Och det hela visade sig vara att en lucka(ugnsluckan?) bara hade stått öppen lite för länge i köket, så alltså ingen fara alls.

Och efter lunch och det var dags för sovvila så hamnade jag ute på vyssjningen eftersom jag inte skulle ha någon lunchrast för att jag slutade tidigt. Där ute stod jag i kylan och drog vagnen fram och tillbaka, fram och tillbaka. I hela 50minuter. Gissa om jag blev matt i armarna. Barnet hade inte en tanke på att sova och fick följa med in efter dessa 50min. Det ante mig om man skulle få armmuskler av att stå så varje dag, men kul, det är det då inte.