Under de här dagarna som jag inte har bloggat så har jag tänkt och tänkt och tänkt. På hur jag ska göra, hur mycket jag ska tolerera. Folk runt om mig säger att jag borde skita i allt och bara gå framåt, skita i alla åren. Men hur jävla lätt är det? Och så frågar/kommenterar de att det inte är första gången, vad talar för att det inte alltid kommer vara så? Dessvärre så sant som det är sagt. Har försökt suga åt mig av detta och tror att jag kommit till en ny insikt. Vilket också leder till att jag inte kan hålla mig ifrån bloggandet längre.

Måste bara få tala om att jag har världens underbaraste pojkvän som jag mår
så jävla gott tillsammans med. Det är så det ska vara, bästa vän och pojkvän.
J, jag älskar dig! ♥

Har en hel drös med bilder som kommer att komma in eftersom,
från de här obloggande dagarna(fann ju laddaren till kamerabatteriet
som jag trodde jag hade glömt i Arvidsjaur på hotellrummet).