Hur skulle jag tänka då?

Så otroligt långt mellan gångerna. Kanske inte jättekonstigt då lilleman upptar större delen av min tid, så det är som det ska vara. Han är fantastiskt snäll vår lille kille. Sitter precis och spånar på om vi ska shoppa en ny babysitter och att det inte är långt bort tills babynestet får åka ner på förvaring tillsammans med första kläderna. Tiden går, som alla småbarnsföräldrar säger, fort! I veckan blir han 2 månader och förra veckan tog jag allra första bilturen på egen hand med honom.
 
Ibland så kommer jag på mig själv med att tänka tillbaka på första tiden, hur pass långt ifrån den var mot för vad man hade trott att det skulle vara. Att förlossningen startade och gick till som den gjorde(den var kanonbra, men inte som jag hade tänkt att det skulle vara). Har funderat lite på framtiden, tänkt hypotetiskt på om jag skulle bli gravid med ett syskon, skulle jag bli rädd då? Eller skulle jag bara tackla det som om jag nu har jag en annan vetskap om det skulle bli likadant? Skulle jag gå och vara orolig för att föda för tidigt igen? Och om det nu skulle bli som jag trodde det skulle vara den här gången så är jag lika nollställd som innan. Det är i princip bara vattenavgången jag skulle känna igen(behöver ju inte gå när man är bland 1000 andra människor bara, det slipper jag gärna). Känner mig faktiskt snuvad på att jag inte fick känna en enda värk så att jag fick veta hur det kändes och hur jag skulle tacklat det. Inte ens en sketen eftervärk kände jag(kanske för att jag var så bedövad och när det väl släppte så stramade det så i såret och att magen skulle igång igen efter att ha fastat och det kändes mer? Har ingen aning.). Inte för att det ger så mycket att tänka på det just nu egentligen, men jag antar att det kanske är lite bearbetning över hur allt var. 



Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback