Om det blir en nästa gång måste jag söka hjälp tidigare.

I en veckas tid gick jag och hade ont. Det var som lindrigast när jag sov, när jag väl hade lyckats hitta någon position som var bekväm och lyckats somna. Det var hemskt. Men jag bet ihop och tänkte väl att "det går väl över snart". Ryggen och bröstet. Till slut fick jag nog och åkte in på akuten, för det jag inte visste då var att bröstsmärtorna satt i bröstryggen. Men efter att ha spenderat lite mer än 4 timmar(halva natten) där så fick jag åka hemåt med besked att det mest troligt var bröstryggen som orsakade allt då alla prover såg bra ut. Och att jag skulle träffa en sjukgymnast/naprapat för att kunna få bukt med problemet. Och otroligt nog fick jag en tid redan igår. 
 
Tydligen så var hela ryggen sned och skulderbladen satt på helt olika ställen(den kotan det satt som värst i och skulderbladens position var visst ett ställe som gick hela vägen runt i bröstbenet) samt ett par rejäla knutar bak i axlarna. Så det fanns en hel del grejer att räta till, och herrejääävlar(ursäkta språket) vad det knakade när det kom till det momentet. Efteråt så kände jag ingen jätteskillnad mer än att jag ju faktiskt var ordentligt öm på de ställen som jag hade haft ont på innan. Men ca 3½ timme senare kom jordens huvudvärk och illamående. Ringde hem J som var tvungen att vara med lilleman så jag fick lägga mig ner i ett nedsläckt rum. Sen i med en ipren. Men alltså, det hjälpte föga. Mot huvudvärken, visst. Men när jag gick ut i soffan så hade jag så galet ont att jag låg och grät på grund av smärtan. Ringde 1177 och pratade så gott jag kunde och hon sa åt mig att stoppa i mig 2 alvedon på en gång också(uppe i samma smärtstillande som efter kejsarsnittet). Eftersom att jag gått och haft ont i en vecka innan åtgärd så har musklerna "lärt sig" att arbeta fel vilket gör att de fortsätter att göra det även när allt ligger på rätt plats. Och så fort det smärtstillande börjat värka ska jag försöka upp och gå och absolut inte bli stillaliggande. Sagt och gjort. Ut i stormen gick jag i full vintermundering framförallt för att hålla ryggen varm. Har nog aldrig haft så ont i hela mitt liv tidigare (körtelfebern i 8an ligger nu på andra plats).
 
Med smärtstillande i kroppen är det hanterbart. Men endå så pass att jag inte ens klarar av att ta hand om S på egen hand. Om jag känner mig som en dålig mamma behöver jag nog inte ens gå in på, så otroligt tur att vi har våra familjer nära att han kunde få fara och vara med sin morfar idag. Som jag längtar tills J kan sluta och hämta lilleman och komma hem, saknar honom så galet mycket! Och som lärdom till mig själv: sök hjälp tidigare nästa gång!



Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback