Surt.

Ligger med vetekudden runt nacken efter att ha försökt promenera lite. Inte nog med att smärtan sitter i rygg och nacke så har den planterat sig i huvudet också, men en hejdundrande kraft. Så frustrerande att ha så jäkla ont hela tiden. Inte ens smärtstillande hjälper. Det drabbar ju inte bara mig heller utan resten av familjen också. Och att vi fick avboka lördagens planer kändes surt. Men någonstans finns väl slutet? Jag hoppas det så innerligt.



Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback