Jag var ute och lunchade med lilleman och en vän, det var första gången vi sågs efter förlossningen och hon fick träffa lilleman första gången. Allt var såklart jättetrevligt! Förutom att hon inte ens frågade hur allt gick eller var första tiden. Men till slut kom vi in på det, och helt ärligt så lyssnade hon inte alls på vad jag tyckt och känt. Utan sa mest bara att hon hade en kompis som jobbade på neo och att den personen sa att det verkligen fanns obrydda föräldrar som hade sina barn där. Varför säger man ens så till någon som själv legat där? Jag tror jag grät varje dag. Av oro, lycka, ilska och ännu mer oro. Och hon som jobbar där borde fan ha sig en utskällning pronto, kanske rent utav en spark i baken. Men hon hade inte tid/lust(?) att lyssna på mina upplevelser från den tiden. Utan det var mer eller mindre något man fick räkna med, att hamna där. 

Jag kommer ihåg så väl att jag kände mig SÅ sårad i den stunden. Och det har hänt att jag tänkt på situationen flertalet gånger efter det, Om hur jag faktiskt upplevde den tiden och hon rakt av förminskade mig utan att ens ha lyssnat. Om man nu är vänner, då ska man väl ändå lyssna på varandra. Och verkligen inte förminska varandra. Men vi har heller inte setts sedan den dagen, så jag antar att den vänskapen är förbi. Och jag hoppas innerligt att hon inte gör så mot någon fler, för det är inte okej.