Numera är foglossningen all over the place. Höfter(mest baktill), ljumskar, skinkor och vid blygdbenet. Kunde inte hänga med grabbarna till lekparken och ica under eftermiddagen, och det om något gör mig lite ont. Jag fick istället lägga mig i badet i en timme i hopp om att det skulle kunna lindra, vilket det gjorde för stunden. Men snabbt är man tillbaka på ruta ett igen fast att man inte gjort något. Håller mina tummar att det är aningens bättre imorgon! 

Och då har jag ändå inte gjort något extremt idag. Utöver vila och allt det vanliga så har jag handlat, snabbklippt mini och stått rakt upp och ner en stund ute tidigare under kvällen. Inga större ansträngningar alls egentligen. Ibland håller kroppen bara inte ihop det hela vägen. Jag hoppas bara att det inte ska sätta spår för hur helgen kommer att se ut, att jag ändå kommer kunna röra mig någorlunda. 

Packade om ärtans BB-väska igår, ut rök kläderna i strl 44 som var packade utifall att det skulle ha blivit för tidigt den här gången också. Och så bytte jag till nya skötväskan istället. Plus att jag inhandlade handkräm och cerat till läpparna att packa åt mig själv, så behöver jag inte förlita mig på att hitta sånt hemma när det väl kickar igång. 

Det är så häftigt och läskigt på samma gång, att man inte vet när det bär av. Det kan liksom vara om en timme eller om 24 dagar(om det vill sig illa). Men rimligtvis borde ärtan vara ute inom tre veckor, då har jag ändå gått 10 dagar över tiden. Jag är lite nervös inför en "vanlig" förlossning, då jag ju inte har några erfarenheter alls från en sådan. Kommer jag att vara lugn, lagom eller hemsk? Hur kommer jag att hantera det hela? Skulle vilja ha receptet i förväg. Lite som vid ett snitt, då får man ju alla moment berättat för sig. Men det ska helt klart bli häftigt att få genomgå en "vanlig" också. 

Tyckte det var lite roligt i förmiddags när vi efter frukost gick ut och städade bilarna. Jag dammsög bilen som jag kör och J kommer och frågar om inte han ska göra det, varpå jag frågar "varför?", med tanke på att min kropp just idag tillåter mig. "Så att du inte föder nu" fick jag som svar. Jag svarar lite oförstående "här i bilen eller?". "Näe, men när vi är klara". "Men gör det något då? Det kanske bara är bra, vi är ju så pass långt gångna ändå". "Ja, det är sant". Och så fortsatte jag. 

Till saken hör att det var exakt det jag hade gjort på dagen när mitt vatten gick i förra graviditeten, även om inte det skedde förrän på kvällen. Men liite häftigt hade det varit om det faktiskt startade pga bilstädningen, då skulle man kunna säga att det var därför det blev som det blev sist. 

Men den här gången har jag ju lite halvdana känningar, och ingenting händer. Medan förra graviditeten hade jag inga känningar och så bara small det till. De här två graviditeterna skiljer sig på mer än ett sätt kan jag meddela, så det blir spännande att se om det bara beror på min fysiska startform eller om det är olika kön. Men jag känner mig redo för att ärtan ska komma ut nu. Idag har vi faktiskt varit gravid i hela två veckor längre än sist, nästan lite som att gå på övertid för vår del. Även om det är vad vi velat, för ärtans utvecklings skull. 

Den här påsken har vi inte gjort några större utsvävningar, vi har jobbat på med veden(mest J), mini är förkyld och så har vi varit på två skoterturer. Vi får se vad sista lediga dagen bjuder på imorgon. ☺️ 

Nu håller den lilla på att nattas av sin far(vi är duktiga på att turas om på den biten!), sen blir det en lugn men tidig kväll. Så får vi se vad morgondagen har att erbjuda. Sol? Snö? Utflykt? Lugnt hemmamys? Förlossning? Man vet aldrig, och vi får verkligen ta dagarna som de kommer just nu. 

G L A D   P Å S K ! 🐣

Som nu. Nu ligger jag kvar i sängen ovh försöker ta det lugnt bara medan jag hör hur de pysslar på där nere. Funderar lite på vad som ska hittas på idag. Kanske en bra dag för bebis att komma ut, fast det blir nog svårt då jag inte har några känningar alls. 

Har vilat, städat och haft syster med familj på middag. Och så har jag vilat. Min kropp pallar inte mycket just nu alltså, för dessa grejerna är ju ganska basic egentligen. Men att fogarna stretar emot och det stramar i fötterna av vätska var det värt, och nu ska vi vara ledig i fyra dagar tillsammans här hemma. 

Lilla ärtan, kom ut nu! 

Visst kan jag åka dig själv, men han tycker om att få följa med på saker. Typ som att han varit med på varenda barnmorskebesök, eller gärna följer med på ica, på återvinningen, hjälper till att städa och tvätta. Och vi tycker att det är viktigt att han får se och vara med om alla bitar. Inte bara allt som upplevs som hopp och skoj(typ lekland, träffa kompisar, vara ute med skotern etc). Det är ju så lärorikt att få alla bitar. Att man faktiskt har "måsten" att göra också. Och framförallt nu när han pratar om allt han ser, hör och gör känns det ännu lite viktigare. Vi pratar om allt med honom, och han undrar ju såklart över det mesta också. Men även om vi kanske upplever de här "måstena" som lite tråkiga, så gör ju inte han det. Så varför inte ge honom dom bitarna redan nu? Men att få följa med på mammas eller pappas jobb är verkligen bara roligt för honom, och han leker ofta nu för tiden att han jobbar på pappas jobb med pappa och hans kollegor. 

Vi har idag alltså varit gravid i 9 dagar längre än förra graviditeten. Och jag har inte något problem med att själva magen är där den är och gör mig otymplig. Utan det är fogarna och vätskan som gör att jag vill vräka ärtan. Sen är jag så förbannat nyfiken på vem det är som bor där inne vilket inte direkt stillar längtan. 

Men jag gissar på att det är dags 6/4(inte bf-datumet). Blir det inte då(eller före det) så kommer jag gå över tiden i säkert fyra dagar. Men det återstår att se. Allt startade ju utan minsta känning sist, och ändå kan jag inte låta bli att känna efter lite extra nu om jag har några känningar. Jag har ju sammandragningar/förvärkar lite nu och då som jag känner av. Även nattetid. Men det är nog det enda. I eftermiddag har jag tid hos barnmorskan, då får vi veta om den lille har fixerat sig ännu eller inte. 

Mini har en väldigt jämngammal kompis på förskolan, det skiljer 11 dagar på dom. Sedan jag gick på gravpenning så har de ofta kommit och farit samtidigt på förskolan, och det märks. Snacka om busungar! Idag ville mini först inte följa med hem och skrek när jag tog på skorna, varpå kompisen skrattade. Till slut tog vi oss ut mot bilarna och kompisen halkade och druttade på ändan, varpå S skrattade. Sedan när vi kom igenom passagen och ut mot parkeringen så smet S iväg och sprang mot cykelbanan, varav kompisen hänget på. Efter kommer två höggravida morsor. Skitkul tyckte ju kidsen såklart! Och jag fick en bild i mitt huvud också över hur det måste ha sett ut, haha! Det är lite extra roligt att vi bor i samma by, så förhoppningsvis så har de här två gossarna goda förutsättningar för att skapa ett starkt kompisband som håller länge, länge. 

 

Annars har kroppen faktiskt varit rätt medgörlig i helgen och det tackar jag för. Igår kalasade vi inomhus hela dagen och idag har vi varit ute massor. Mini fick åka skridskor på åkern (hur idylliskt?) och så har vi varit på en liten skotertur. Kroppen protesterade som mest under tiden vi promenerade till och från åkern.

Annars är jag så förbaskat less halkan nu! Jag älskar vårvintern, med takdropp samt solens första värmande strålar och allt som hör till, förutom just halkan. Och den är extrem just nu. Extra jobbigt när man är gravid och har foglossning. Jag gjorde idag en vurpa, just på grund utav halkan, och att det dessutom är rätt knöligt på en del ställen. Tack och lov hann jag parera och vrida benet på något konstigt sätt så att jag inte gjorde illa mig supermycket, men litegrann i fogarna och i vristen. Men jag blev nog mest bara arg över att det hände, och lite rädd. Så nu vill jag gärna att det tinar ytterligare så att det värsta försvinner. 

Måndag imorgon och nya tag för en ny vecka. Blir det enpåskbebis eller kommer vi att ta oss förbi påsken också?  

Idag har vi äntligen fått kalasa för vår stora lilla kille, först kalasfrukost och sedan vanligt kalasfika. Han har lust som en sol hela dagen, tills allt var till ända och tröttheten kom ikapp. Men frågade man honom själv om han haft en bra dag så svarade han med ett starkt "JA!". Så då är vi också mycket nöjda. Och vi var rätt trötta vi också när allt väl var avklarat. Väldigt skönt att bebis hållit sig inne i magen tills att detta var gjort, för mig var det viktigt att mini skulle få en egen dag när vi nu står så pass nära inför en familjeförändring. En förändring som säkerligen kan komma att bli både tuff och kärleksfull för vår lille kille. 

Så, kära lilla ärtan, om en vecka är du så välkommen att göra entré ut i världen. Låt oss bara få ha storebrors kalas först. Vi längtar efter dig väldigt mycket och är så himla nyfikna på vem du är. Vi vet att du är väldigt(!) aktiv i magen och att du får min kropp att må sisådär, men vi vill veta så otroligt mycket mer om dig, lära känna dig och göra allt för dig. 

Mini är på förskolan en stund idag, för att min kropp är gravid och har diverse krämpor. Vädret är riktigt kanon, så som man alltid vill att vårvinterdagar ska vara. Egentligen vill man bara ut och promenera eller något, men min kropp pallar liksom inte det. Så istället tar jag det easy i hemmets lugna vrå. Det gör att jag nu sitter och dagdrömmer.

 

Vi gillar det där med fjällen, husvagnsliv, skoter, fiske och sådär. Så snubblade jag visst in på hemnet och kikade på fjällstugor(kanske beror lite extra på dagens väder?). En sån här dag hade jag helst av allt velat vara på en sådan plats. Natur, uteliv, vidder, fjäll, mysig stuga med familjen, utflykter och bara må. Och så fann jag en stuga som föll mig i smaken rätt bra, iallafall vad gäller mysigheten. Skulle kanske måla om ett par köksluckor(typ ljusblå/mintgrön/soligt gult eller något) och byta färg på väggarna i sovrummen, sen skulle jag mer än gärna vistas där. Dock har jag aldrig varit just där, så jag vet inget om det i princip. Och priset var kanske lite högre än vad vi skulle lägga på en fjällstuga. 

 

Men så har vi ju funderat på det där med husvagn i iallafall två år, vi gillar att åka iväg och campa. Man kan liksom se lite fler platser än om man har en stuga. När skulle det passa i livet att vi köpte en husvagn isåfall? Är det när vi har en nykläckt bebis, eller är det längre fram? Vad skulle man vilja ge för en första vagn för att prova på det riktiga husvagnslivet? Vad har man för krav på den liksom? Många utav frågorna har vi hyfsade svar då vi provat lite olika, men då stiger genast priset. 

 

Det är väl några drömmar vi har, men vi får se om någon utav dom någon gång kommer att bli verklighet. För man kan ju trots allt hyra bägge delarna, och det har ju fungerat hittills för oss. Men drömma är ju inte fel det heller!

Idag räknades vi som smittfria, men vi hade ställt in kalasandet för säkerhets skull. Så vi var och lät mini åka skridskor på förmiddagen, vilket han som alltid uppskattar. Han är så otroligt viljestark när det gäller att åka skridskor att vi blir lika fascinerade varje gång. Jag har börjat plocka i vårt "rat-rum" som vi knappt har rört sedan vi flyttade in. Mer än att vi letat rätt på enstaka grejer och stuvat in ännu mer i en salig röra. Jag är inte klar än, men man kan ju se en hel del av golvet faktiskt. Och så skulle vi promenera, och den här gravida kroppen är verkligen ett projekt. Vätskan gör sig påmind ibland, som idag när alla mina skor var på tok för trånga(ville inte gå i skoterskorna). Men det fick gå ändå. Då var frågan bara om fogarna skulle hålla? Nja, den som vanligtvis strular mest, den höll sig väldigt bra. Men jääklar vad det tröck i bäckenet ner mot ljumskarna. Trots de grejerna då var det riktigt skönt att komma ut och röra lite på sig. Men nu ligger jag strandad i soffan och ska försöka ta mig i kragen och hoppa in i duschen så att det är gjort. 

Men! Vi har haft en bra natt och förmiddag, så om det nu är helt på väg åt rätt håll och att J får hålla sig frisk, så kanske vi kan blicka framåt mot friskare tider? Jag hoppas verkligen det! För vi har mer eller mindre varit sjuka(någon av oss) i 71 dagar(!!), så vi bör väl ha gjort bort det mesta på bacillfronten kan man tycka. Hade varit SÅ skönt att få lämna det bakom sig och bara ha få ha härligt kvalitetstid tillsammans fram till bebis ankomst som närmar sig med stormsteg.

Lämnade mini på föris och hann typ bara hem innan jag fick ett samtal om att han åkt på magsjuka. S U C K ! Det är fan inte sant. Igen!? Jag blir så frustrerad över det hela, att han måste åka på den äckliga sjukdomen igen, att vi är kvar i det förbannade sjukdomsträsket och att vi måste ställa in uppgjorda planer ännu en gång. Det måste vara någon som inte håller sin unge hemma de timmar man ska vara hemma efter senaste symptom, någon som tycker det är okej att "fuska" på den biten, och det gör mig rent utav ledsen och arg.

Det är fantastiskt vårväder ute, och alla visar det ju såklart via sociala medier. Vilket jag nog också skulle gjort om vi var friska. Men det förstärker bara min ledsamhet ännu mer, att vi är fast i det här. Att inte vi också får njuta. Istället sitter vi här ännu en gång, med tvn på och soffan inklädd i diverse försök till kräkskydd. 

Det vi nu hoppas på är att det är lindrigt, att det inte blir något mer. Så att vi kan ha den lilles kalas på söndag som tänkt. Även om det blir köpefika rakt igenom. Man ställer sig liksom inte och bakar om någon i familjen har magsjuka, hur gärna man än vill baka själv. Snälla, snälla, snälla, låt detta vara sista svängen nu!  

Fick dock höra att det nu är igång för tredje gången på förskolan, och jag måste medge att jag är nojig för att mini ska få det igen. Vi som ska kalasa för honom på söndag. Och vi hoppas så på att kunna genomföra det, och inte behöver skjuta upp det. Framför allt eftersom att vi inte vet om bebis vill ut tidigare precis som sin storebror. Vi vill att han ska få en egen speciell dag där vi firar honom, även om det är två dagar före den riktiga dagen. Så nu får vi bara hålla tummarna för att vi gjort bort alla baciller för den här våren(vi har ju bara bytt av varandra under två hela månader).

Jag har ju hållit mig på toaletten uppe och i vårt sovrum i en evighet känns det som, för att inte utsätta de andra för bacillerna. Jag är otroligt less på att ligga inne i sovrummet, men om de andra slipper så är det värt det flera gånger om. Hur mycket än kroppen protesterar. Jag har roat mig med att se 'päron i solen' på telefonen och målat i min målarbok. Och idag har jag rensat hela min mail på de över 7000 mejlen jag bara låtit ligga där. Men nu så ska jag vara for fight, bortsett från att jag har lite snuva kvar bara.