Tankspridd och fast i olika bloggar.
2009-01-07 Jag vet att jag egentligen borde ha duschat och lagt mig vid det här laget.
Men jag fastnade vid olika bloggar och tankar.
Förut, när jag var yngre så visste man om ytterst få som drabbats, dött av cancer etc. Jag antar att man levde i en liten skyddad värld. Den första jag kände som jag vet drabbades av detta var min gamla fotbollstränare, som tränade oss 88or i flera år, från vi var 5-6år tills 15-16år. Vi tränade mycket, var ett bra lag och gjorde många roliga grejer tillsammans. En dag, ca 1½-2 år efter att jag slutat fick jag ett samtal från vår andre tränare som berättade att han hade gått bort. Vi samlades hela gamla laget för att äta och prata om detta, vi satt alla och grät medans vi åt. Att sen se filmer från olika matcher, cuper och dylikt gjorde också ont, samtidigt som det var kul att minnas allt vi gjort. Han hann även träna damlaget efter vårat lag, så därmed tränade han min syster. På begravningen stod vi mitt emot varandra och storlipade tillsammans med våra lag. Det är den enda person jag känt som drabbats av detta. Och man tänker alltid på familjen, hur orättvis den här världen är.
Såja, vidare.
Men numera i denna bloggvärld kan man läsa om ungdomar, vuxna, deras barn, föräldrar, flickvänner/pojkvänner etc som drabbats av denna skitsjukdom. Jag fastnar alltid i dessa bloggar och tycker så oerhört synd om personerna och deras närstående. Samtidigt som jag känner att "vilken tur det inte är någon i min närhet".
Jag har aldrig någonsin, tills för några dagar sedan, hört talas om att någon i min släkt haft cancer eller har. En tremening till mig dog i cancer(leukemi) för några år sedan, några få år efter att han hade gift sig. Nu kände jag inte min tremening, jag är för ung för det. Men att veta att det är någon i ens släkt som varit drabbad av detta får en att tänka till, det kan faktiskt hända precis vem som helst.
Och hur underbart vore det inte om man kunde få alla olika sorters cancer
att bara sluta existera, få låta människor leva och slippa dessa jobbiga besked.
Tänk om det en vacker dag kommer botemedel mot alla olika varianter av
denna skitsjukdomen som kan rädda livet på dom allihopa.
Men jag fastnade vid olika bloggar och tankar.
Förut, när jag var yngre så visste man om ytterst få som drabbats, dött av cancer etc. Jag antar att man levde i en liten skyddad värld. Den första jag kände som jag vet drabbades av detta var min gamla fotbollstränare, som tränade oss 88or i flera år, från vi var 5-6år tills 15-16år. Vi tränade mycket, var ett bra lag och gjorde många roliga grejer tillsammans. En dag, ca 1½-2 år efter att jag slutat fick jag ett samtal från vår andre tränare som berättade att han hade gått bort. Vi samlades hela gamla laget för att äta och prata om detta, vi satt alla och grät medans vi åt. Att sen se filmer från olika matcher, cuper och dylikt gjorde också ont, samtidigt som det var kul att minnas allt vi gjort. Han hann även träna damlaget efter vårat lag, så därmed tränade han min syster. På begravningen stod vi mitt emot varandra och storlipade tillsammans med våra lag. Det är den enda person jag känt som drabbats av detta. Och man tänker alltid på familjen, hur orättvis den här världen är.
Såja, vidare.
Men numera i denna bloggvärld kan man läsa om ungdomar, vuxna, deras barn, föräldrar, flickvänner/pojkvänner etc som drabbats av denna skitsjukdom. Jag fastnar alltid i dessa bloggar och tycker så oerhört synd om personerna och deras närstående. Samtidigt som jag känner att "vilken tur det inte är någon i min närhet".
Jag har aldrig någonsin, tills för några dagar sedan, hört talas om att någon i min släkt haft cancer eller har. En tremening till mig dog i cancer(leukemi) för några år sedan, några få år efter att han hade gift sig. Nu kände jag inte min tremening, jag är för ung för det. Men att veta att det är någon i ens släkt som varit drabbad av detta får en att tänka till, det kan faktiskt hända precis vem som helst.
Och hur underbart vore det inte om man kunde få alla olika sorters cancer
att bara sluta existera, få låta människor leva och slippa dessa jobbiga besked.
Tänk om det en vacker dag kommer botemedel mot alla olika varianter av
denna skitsjukdomen som kan rädda livet på dom allihopa.
» Sandra
Tro mig, det är pågång. 2 av "mina" forskare forskar på just Cancer. Bara att hoppas på det bästa!
Trackback