Nu är han så fantastisk att han berömmer det jag gör, är med vår son. Någon måste ju faktiskt vara det. Men det är något som aldrig uppmärksammas, eller som pratas om på en middag. Det är lätt att man inte känner sig delaktig. Så har jag känt. Jag inser att jag är lyckligt lottad som har en sambo som uppmärksammar och berömmer mig. Måste ju finnas flera som aldrig får höra det! 

Men att det ska behöva vara så? Varför är det bara det synliga som alla uppmärksammar och inte även det självklara? Det har väl varit så i alla tider, och är svårt att ändra på. Men alla förtjänar beröm och uppmuntran. 

Aldrig någonsin har jag varit med om en bebis som är dum, elak eller taskig. De är små, oskyldiga och oförstörda. MEN, de kan vara hungriga och skrika för att de vill ha mat. Eller de kanske har ont någonstans. Har en prutt som sitter på tvären som de måste "skrika ut". De kanske inte har gjort nummer två i blöjan på närmre en vecka. De kanske är sjuka. Kanske att det är för varmt ibland, eller att de är så övertrötta att det är svårt att komma till ro. Alla är dom olika, men ALLA är snälla, oskyldiga och oförstörda. Man kan istället fråga om de mår bra(som vi frågar våra nära och kära som kan föra sig egen talan), om de sover eller vad det nu än må vara.

 

"Han ä så snäll, han slåss int." om sin lillkusin. (Uppmärksamma, lilla förnuftige kille vad klok du är!)

"Nej, tänk så härligt!! Tänk om det alltid var så, att man aldrig lärde sig det där med att slåss,

vad bra det hade varit." sa jag.

 

Det är ju precis så! Han är snäll, han gör inte en fluga förnär, han säger inga taskiga saker åt någon, han är världens gladaste när hans signaler tyds rätt, han får komma upp i någons famn och någon som pratar med honom. Oskyldig och oförstörd. Det finns ju ingen, INGEN som är så snäll som just bebisar!