Sitter och funderar. Den där vackra lilla krabaten, har han legat i min mage? Och när jag nu ser andra gravidmagar så kan jag sakna min lite extra. Jag trivdes väldigt bra som gravid, jag gillade min kropp otroligt mycket i det tillståndet. Kan bero på att jag mådde så ofantligt bra. Det trodde jag aldrig var rimligt innan, jag hade räknat med att få alla krämpor man kan få. Är så otroligt tacksam för att jag hade det som jag hade det, och för att jag fått bära vår värdefulla skatt.

 

Alltså nu har jag fastnat totalt, började med att jag såg en film om kejsarsnitt, och så såg jag ännu några till. Har jag och min kropp gått igenom det där? Jisses. Jag har för första gången googlat "spinalbedövning" och sett nålen som kördes in i ryggen, inte konstigt att det kändes som det kändes. Och så har jag läst en del såhär i efterhand. Eftersom det blev akut så var det ingenting vi hade gjort innan och den enda förberedelsen vi hade var den som läkarna gav oss(otroligt bra på att informera). Tycker att det är otroligt att man inte känner själva snittet, att bedövningen tar så pass bra. Lite konstig känsla att nu veta hur det såg ut på "snittsidan" skynet. Men jag är otroligt glad att de inte tillåter kvinnor att föda sina barn i säte här, DET hade varit tufft.

 

Lite jag hittade från mama.nu och som stämde väldigt bra:

 

8 Hur medtagen är man?
Den som först kämpat i många timmar och sedan akutsnittats kan vara rejält slut. Men även efter ett planerat snitt är man trött och har ont. Första dygnen får man starka smärtstillande och kan vara groggy. En omfattande bukoperation är ingen lätt utväg om det är smärta man är rädd för. Det gör mer ont än efter en vaginal förlossning och det tar längre tid att bli pigg. Du måste stanna två till fyra dagar på bb.

Så otroligt långt mellan gångerna. Kanske inte jättekonstigt då lilleman upptar större delen av min tid, så det är som det ska vara. Han är fantastiskt snäll vår lille kille. Sitter precis och spånar på om vi ska shoppa en ny babysitter och att det inte är långt bort tills babynestet får åka ner på förvaring tillsammans med första kläderna. Tiden går, som alla småbarnsföräldrar säger, fort! I veckan blir han 2 månader och förra veckan tog jag allra första bilturen på egen hand med honom.

 

Ibland så kommer jag på mig själv med att tänka tillbaka på första tiden, hur pass långt ifrån den var mot för vad man hade trott att det skulle vara. Att förlossningen startade och gick till som den gjorde(den var kanonbra, men inte som jag hade tänkt att det skulle vara). Har funderat lite på framtiden, tänkt hypotetiskt på om jag skulle bli gravid med ett syskon, skulle jag bli rädd då? Eller skulle jag bara tackla det som om jag nu har jag en annan vetskap om det skulle bli likadant? Skulle jag gå och vara orolig för att föda för tidigt igen? Och om det nu skulle bli som jag trodde det skulle vara den här gången så är jag lika nollställd som innan. Det är i princip bara vattenavgången jag skulle känna igen(behöver ju inte gå när man är bland 1000 andra människor bara, det slipper jag gärna). Känner mig faktiskt snuvad på att jag inte fick känna en enda värk så att jag fick veta hur det kändes och hur jag skulle tacklat det. Inte ens en sketen eftervärk kände jag(kanske för att jag var så bedövad och när det väl släppte så stramade det så i såret och att magen skulle igång igen efter att ha fastat och det kändes mer? Har ingen aning.). Inte för att det ger så mycket att tänka på det just nu egentligen, men jag antar att det kanske är lite bearbetning över hur allt var. 

Dagarna tuffar på. Tycker det känns lite smått obegripligt att vi är inne i maj nu, trots att våren kom tidigt hit. Om 2 veckor blir vår lilleman 2 månader och det känns lite smått galet. Han är för det mesta världens lugnaste, men han har nu bjudit på sin första natt som inte riktigt varit riktigt så sömnrik som den kan vara, herregud vilket vrak jag var imorse. Eller vi är rätt sega hela familjen. Blev kanske inte ultimat när vi var uppe sent igårkväll heller då vi var på annat håll under valborgsfirandet och sedan hittar en full människa sittandes mot husväggen på asfalten när vi kommer hem. Man kan ju bara inte lämna någon så, det var 2 grader och personen kunde ha blivit ordentligt nedkyld så innan han var på benen så var ju såklart klockan ännu mer. Skönt att vi har långhelg tillsammans!

 

Det är så mycket jag vill fixa med nu. Jag har några fotoalbum att färdigställa som jag inte hann med innan S hade bråttom ut. Och mitt ritarsug är här(efter ett par år på vift)! Så nu vill jag beställa riktiga tuschpennor(pro makers) och inte bara rita med blyerts. Är helt inne på att jag ska göra min egna namntavla till lillgrodan. Jag vill sy lite samt en massa andra vardagliga ting och sånt som måste göras(hatar att fönstrena är skitiga och jag inte orkar ta tag i det tex, det är så sjukt tråkigt att putsa).