Dagens besök blev bara ett kvitto på hur rätt vi hade. Nog för att vi visste att han 6 dagar efter förra besöket hade gått upp 300g så gissade J på att han skulle ha gått upp ca 1 kilo på den här månaden. För det måste ju stagnera lite snart och han stabiliserar sig på en kurva. Han hade gått upp exakt 200g mer än J´s gissning. Han har gått upp 2,26kg sedan födseln, plus det lilla han gick ner i början. Men det är inte den enda kurvan som pekar uppåt. Han har även vuxit 10,2 cm på längden. Han väger snart hälften av storebrors vikt och är 26cm kortare. Vi tror att han kommer växa om, frågan är bara när det sker. Så det känns helt klart som att bebistiden går ännu fortare den här gången, och det är inte bara för att han är andra barnet. Han växer ju typ dubbelt så snabbt som storebrorsan gjorde. 

 

Vi har även börjat planera för dopet. Förra veckan bokades datum och tid in. Igår beställde jag äntligen inbjudningskorten och har börjat klura på vilken dekoration vi skall ha och vilket färgtema. S hade ju grön. Frågan är om vi ska välja samma nu eller om vi ska ta något annat. 

 

 

 

Idag blir minstingen redan 6 veckor gammal. Helt galet vad fort det gått! Och han växer ju så att det knakar. Under dessa veckor har han gått upp 1,5 kg + lite till samt vuxit ca 7cm på längden. Har får i sig gott om käk kan man säga. När vi var på BVC sist så sa sköterskan direkt hon såg honom "vad har du gett honom?" För att hon med ögonen kunde se att han vuxit på sig bra. Det är så roligt att det finns så mycket olikheter på våra söner, vilket det ju var även redan i magen. Lugnet däremot, det har dom båda två. 

Idag var S hemma med oss, vi skulle på "äventyr"(som S börjat säga). Vi skulle på kosläpp. Och likt förra året var det pissväder med ett konstant regnande. Men vi packade ihop oss och klädde oss varmt och tåligt direkt efter frukost. Jag visste ju vilken gegga det skulle vara där borta så jag tog med singelvagnen till S, lillebror skulle få åka bärselen jag köpte i förrgår. Och det gick faktiskt otroligt bra! Även om vagnen knappt behövdes under den 1,5h vi var där. Kändes lite extra roligt när en annan mamma gick ikapp oss med sitt barn på väg mot parkeringen som var imponerad över att jag var där själv med en pyttis och en tvååring i regnet och geggan. Men när äldre kiddot verkligen gillar djur så underlättar det så sjukt mycket. Vi tittade på suggorna, klappade kalvar & kvigor & kossor innan själva släppet och det är så otroligt roligt att se lyckan i sitt barns ansikte. Som när han blev slickad på av en stor kossa och inte ens blir rädd, han fnittrar och säger att den pussade honom och vill gå nära, nära och klappa. Men jisses så trötta vi var efteråt alla tre! 

Kom på en annan grej igår, att vi då hade bott i huset i ett helt år. Det är helt galet vad fort det gått, och vad mycket vi faktiskt hunnit utvändigt. Att jag dessutom varit gravid i 9 av de 12 månaderna känns ju också helt galet. Snart får vi lägga lite krut invändigt också på att inreda lite mer personligt. 

Annars då? Väggen i garaget är klar, det ska bara upp lite lister. Hela gräsmattan är gjord på nytt där vi ändrat lut och sått om, eller J jobbade galet mycket med det i helgen. Vi har köpt utemöbler som kommer om ca 1vecka. Vi har bestämt vad vi gör på midsommar och en del av J's semester. Och jag har gått den längsta promenaden på jag vet inte hur länge, igår gick jag och hämtade S på föris och totalt blev det 5,78km. Känns så härligt att kroppen pallar det. 

Och att vi ska lyckas få till matintaget på lillebror så att han inte blir hungrig under tiden jag är där inne och J är ute och går med kidsen i vagnen. Jag hoppas det kommer klaffa galant iallafall. 

Annars är det rätt lugnt, lillebror är fortfarande världens lugnaste och jag försöker lära mig hur ofta han äter, hur mycket tid jag har på mig när han väl ätit innan det är dags igen. Jag tycker att det börjar jämna till sig något. För det var väldigt olika tidigare. Och så kämpar vi med att få honom att faktiskt rapa. Men trots lite gasig mage gör han inte mycket väsen ifrån sig mer än lite knorrande ibland. 

Jag är så glad och tacksam, tänk att jag fått två fantastiska ungar. Något jag aldrig tagit för givet att jag skulle få, men som jag upplevde en rädsla över att inte få vara med om. Nu har vi två skatter och det är oslagbart! 💛💚

Men det har gått över förväntan. Det svåra var mitt på dagen vilan. Den stora var övertrött efter en tidig morgonuppstigning och den lilla blev hungrig. Där kom buset och en låst mamma. Lite mer än en timma senare än vanligt slocknade den stora och sedan slocknade även den lilla och jag. 2,5h senare vaknar jag och en kvart senare väcker jag den stora. Tiderna och rutinerna blev lite kaiko så här första gången. Men jisses vad den stora varit på bra humör efter att ha lyckats sova så länge. Då känns det som en fis i rymden att det inte riktigt blev som det brukar. Och det är bara att försöka hitta nya knep för att få rutinerna att fungera, gör det kommer att ske många fler gånger att det bara är vi tre hemma. 

Lillebror är precis lika lugn som storebror var. Det trodde vi aldrig var möjligt. Speciellt inte med tanke på hur mycket vildare han var inne i magen. Det är bara att hoppas det håller i sig. Storebror är så fin, omtänksam och lite mallig. Att se dom tillsammans får det att värka i hjärtat, av kärlek. 

För övrigt, jag gissade fel på födelsevikten med 29g. Hur galet nära är inte det? 

Morgonen efter bf gick både slempropp och vatten, jag som hade gissat att jag skulle gå minst fyra dagar över tiden om jag väl gick över. Tji fick jag. Tack och lov gick vattnet hemmavid, före förskolelämning och inte alls med samma explosion som med storebror. Hur det än artade sig ville förlossningen ha in oss för en koll klockan 14, för att se att det verkligen var vattnet. Men jag var bombsäker, jag kände igen känslan av hur det inte går att stoppa och det känns som att man kissar på sig gång på gång. Hade hur som helst bara starka sammandragningar/förvärkar vid det tillfället, ingenting som störde mig speciellt mycket. Drog det inte igång av sig själv under kvällen/natten så skulle vi morgonen efter bli igångsatta pga vattenavgången och infektionsrisken. Min syster kom och hämtade lilleman halvsju, för vi tänkte att det nog blir bäst så hur nu det än vill arta sig. Och vilken himla tur! För trettio minuter senare startade värkarna. Två timmar senare sa det bara pang och de var regelbundna med tre stycken på tio minuter. När J ringde förlossningen så trodde hon att det var för tidigt men att vi gärna fick komma in för en koll. Bara från dörren in till rummet hann jag få tre stycken. De kunde med andra ord säga på en gång att vi blir kvar. Sen höll det på sådär länge, och blev bara intensivare ju mer tiden gick. Och så drog "kamelvärkarna" igång, de med dubbla toppar. Så när jag vid 01.30 bad om epidural och väl fick det var det en enorm befrielse! Det var nog det bästa valet jag gjorde under "förarbetet", för den tig så in i helvete bra. Jag kunde till och med sova ett tag(2,5 centimetrar!). Så på morgonen ökades allt eftersom för att sedan resultera i en helt perfekt bebis. Långsmal, en hel del hår och med en navelsträng på 1meter. Vi han. Med att ha två barnmorskor, och den andra var bara SÅ bra. Var så skönt när hon kom in i rummet och det var hon som hade haft kollen om vattenavgången och skulle ha ringt oss på morgonen. Kändes bara så naturligt att hon tog vid. Peppande, lagom "hård" och förstående. Helt rätt person inne på min förlossning. Och J! Vilken klippa han var under hela tiden (även om han själv förminskar och förnekar det), jag hade aldrig klarat det utan honom! 

Vi fick plats alla tre på BB, vilket var så himla skönt. Och vi har fått en så lugn och snäll liten kille. Vi fick sova hela första natten från 23-07.30. Han är verkligen lugnet självt än så länge, vi myser och mår gott hemma med en stolt storebror som även passar på att testa mammas och pappas gränser litegrann. Fullt naturligt.  Så vi myser på i vår bubbla och lär känna vår nya familjemedlem. 

Nu kan vi räkna dagarna på en hand, tills vårt bf-datum. Jag har ju trott på den 6e, alltså idag, men känner ingen större skillnad mot för tidigare dagar. Men än är ju inte dagen slut.

Alltså den här tvåårsåldern är ju fantastisk och krävande. Det ska verkligen vara fullt fokus och allra helst ska vi sitta kloss intill vid lek, i nästa sekund är det hyss på g(en ny toarulle fick sig ett dopp i handfatet imorse tex). Och det är ju en del tårar och tandagnisslan när man inte får som man vill. 

Men det här snackandet! Så underbart det är. Som när vi sitter och käkar macka imorse och han helt spontant säger att han vill fara på förskolan "fara min rönnen!". Eller som när en fd Björklövenspelare är och lämnar sina kids samtidigt på förskolan och hans bil står på parkeringen(med lövendekaler och allt), "hej lövenbilen! Bilen framme. Hejdå lövenbilen!". Har man en son som gillar hockey och skridskor och vet precis vad Björklöven är, så blir det ju såklart extra fint alltihopa. Och vilken koll och vilket minne en tvååring kan ha, ibland häpnar man ju! Han har stenkoll på att det ska vara Björklöven och Liverpool(han går själv och hämtar supporterhalsdukar i pappas byrålåda när det är match), han pratar ofta om sin gamla fsk-fröken som slutade för 1,5 månad sedan och han snappar verkligen upp allt. Han vet att han får gå ut på bron medan vi klär på oss för att det annars kan bli så varmt att vänta inne. Så i måndags ber han mig "hämta dadda, dadda följa. Sixten sitta bron vänta". Vilket han faktiskt också gjorde, som ett ljus. Ibland kan man verkligen föra helroliga kortare konversationer, och han har fattat det där med skämt(speciellt när det gäller mammas namn, haha). Det är helt otroligt egentligen vad som kan hända på bara ett par månader! Det är ofta(typ varje dag) jag och J säger till varandra på kvällarna hur rolig han är vår son. Och man glömmer genast att man tex fick jaga fatt i honom ute för att bära honom under armen in alldeles lerig eller bära honom skrikandes till bilen för att han hellre ville plaska i vattenpölen i icke plaskvänliga kläder(han brukar få plaska fritt när vi är ute annars). 

Dels var S en rätt lugn bebis i magen. Men det kan ju höra ihop med hur han låg, att det var rätt trångt när han inte var nere i bäckengången över huvud taget. Den här krabaten ligger mer "rakt". Det är rätt häftigt att ha fått uppleva det på olika sätt. Och jag är så tacksam och glad över att ha fått uppleva det ännu en gång, trots krämpor som ibland är väldigt frustrerande och hämmande. Hämmande både för mig och resten av familjen. Det finns bra dagar och så finns det sämre dagar, och vi får försöka fokusera på de bra. 

Tyckte det var lite roligt i förmiddags när vi efter frukost gick ut och städade bilarna. Jag dammsög bilen som jag kör och J kommer och frågar om inte han ska göra det, varpå jag frågar "varför?", med tanke på att min kropp just idag tillåter mig. "Så att du inte föder nu" fick jag som svar. Jag svarar lite oförstående "här i bilen eller?". "Näe, men när vi är klara". "Men gör det något då? Det kanske bara är bra, vi är ju så pass långt gångna ändå". "Ja, det är sant". Och så fortsatte jag. 

Till saken hör att det var exakt det jag hade gjort på dagen när mitt vatten gick i förra graviditeten, även om inte det skedde förrän på kvällen. Men liite häftigt hade det varit om det faktiskt startade pga bilstädningen, då skulle man kunna säga att det var därför det blev som det blev sist. 

Men den här gången har jag ju lite halvdana känningar, och ingenting händer. Medan förra graviditeten hade jag inga känningar och så bara small det till. De här två graviditeterna skiljer sig på mer än ett sätt kan jag meddela, så det blir spännande att se om det bara beror på min fysiska startform eller om det är olika kön. Men jag känner mig redo för att ärtan ska komma ut nu. Idag har vi faktiskt varit gravid i hela två veckor längre än sist, nästan lite som att gå på övertid för vår del. Även om det är vad vi velat, för ärtans utvecklings skull. 

Den här påsken har vi inte gjort några större utsvävningar, vi har jobbat på med veden(mest J), mini är förkyld och så har vi varit på två skoterturer. Vi får se vad sista lediga dagen bjuder på imorgon. ☺️ 

Vi har idag alltså varit gravid i 9 dagar längre än förra graviditeten. Och jag har inte något problem med att själva magen är där den är och gör mig otymplig. Utan det är fogarna och vätskan som gör att jag vill vräka ärtan. Sen är jag så förbannat nyfiken på vem det är som bor där inne vilket inte direkt stillar längtan. 

Men jag gissar på att det är dags 6/4(inte bf-datumet). Blir det inte då(eller före det) så kommer jag gå över tiden i säkert fyra dagar. Men det återstår att se. Allt startade ju utan minsta känning sist, och ändå kan jag inte låta bli att känna efter lite extra nu om jag har några känningar. Jag har ju sammandragningar/förvärkar lite nu och då som jag känner av. Även nattetid. Men det är nog det enda. I eftermiddag har jag tid hos barnmorskan, då får vi veta om den lille har fixerat sig ännu eller inte. 

Mini har en väldigt jämngammal kompis på förskolan, det skiljer 11 dagar på dom. Sedan jag gick på gravpenning så har de ofta kommit och farit samtidigt på förskolan, och det märks. Snacka om busungar! Idag ville mini först inte följa med hem och skrek när jag tog på skorna, varpå kompisen skrattade. Till slut tog vi oss ut mot bilarna och kompisen halkade och druttade på ändan, varpå S skrattade. Sedan när vi kom igenom passagen och ut mot parkeringen så smet S iväg och sprang mot cykelbanan, varav kompisen hänget på. Efter kommer två höggravida morsor. Skitkul tyckte ju kidsen såklart! Och jag fick en bild i mitt huvud också över hur det måste ha sett ut, haha! Det är lite extra roligt att vi bor i samma by, så förhoppningsvis så har de här två gossarna goda förutsättningar för att skapa ett starkt kompisband som håller länge, länge. 

 

Annars har kroppen faktiskt varit rätt medgörlig i helgen och det tackar jag för. Igår kalasade vi inomhus hela dagen och idag har vi varit ute massor. Mini fick åka skridskor på åkern (hur idylliskt?) och så har vi varit på en liten skotertur. Kroppen protesterade som mest under tiden vi promenerade till och från åkern.

Annars är jag så förbaskat less halkan nu! Jag älskar vårvintern, med takdropp samt solens första värmande strålar och allt som hör till, förutom just halkan. Och den är extrem just nu. Extra jobbigt när man är gravid och har foglossning. Jag gjorde idag en vurpa, just på grund utav halkan, och att det dessutom är rätt knöligt på en del ställen. Tack och lov hann jag parera och vrida benet på något konstigt sätt så att jag inte gjorde illa mig supermycket, men litegrann i fogarna och i vristen. Men jag blev nog mest bara arg över att det hände, och lite rädd. Så nu vill jag gärna att det tinar ytterligare så att det värsta försvinner. 

Måndag imorgon och nya tag för en ny vecka. Blir det enpåskbebis eller kommer vi att ta oss förbi påsken också?  

Idag har vi äntligen fått kalasa för vår stora lilla kille, först kalasfrukost och sedan vanligt kalasfika. Han har lust som en sol hela dagen, tills allt var till ända och tröttheten kom ikapp. Men frågade man honom själv om han haft en bra dag så svarade han med ett starkt "JA!". Så då är vi också mycket nöjda. Och vi var rätt trötta vi också när allt väl var avklarat. Väldigt skönt att bebis hållit sig inne i magen tills att detta var gjort, för mig var det viktigt att mini skulle få en egen dag när vi nu står så pass nära inför en familjeförändring. En förändring som säkerligen kan komma att bli både tuff och kärleksfull för vår lille kille. 

Så, kära lilla ärtan, om en vecka är du så välkommen att göra entré ut i världen. Låt oss bara få ha storebrors kalas först. Vi längtar efter dig väldigt mycket och är så himla nyfikna på vem du är. Vi vet att du är väldigt(!) aktiv i magen och att du får min kropp att må sisådär, men vi vill veta så otroligt mycket mer om dig, lära känna dig och göra allt för dig.