Annars är det rätt lugnt, lillebror är fortfarande världens lugnaste och jag försöker lära mig hur ofta han äter, hur mycket tid jag har på mig när han väl ätit innan det är dags igen. Jag tycker att det börjar jämna till sig något. För det var väldigt olika tidigare. Och så kämpar vi med att få honom att faktiskt rapa. Men trots lite gasig mage gör han inte mycket väsen ifrån sig mer än lite knorrande ibland. 

Jag är så glad och tacksam, tänk att jag fått två fantastiska ungar. Något jag aldrig tagit för givet att jag skulle få, men som jag upplevde en rädsla över att inte få vara med om. Nu har vi två skatter och det är oslagbart! 💛💚

Helgen har bara gått så himla fort. Och då har vi hunnit med att hämta och installera nya soffan uppe, sälja de gamla som stod där, kört iväg ett lass skrot på återvinningen, påbörjat skiljeväggen i garaget, haft besök och bara myst. Men det är väl därför det gått så fort också. 

Men det har gått över förväntan. Det svåra var mitt på dagen vilan. Den stora var övertrött efter en tidig morgonuppstigning och den lilla blev hungrig. Där kom buset och en låst mamma. Lite mer än en timma senare än vanligt slocknade den stora och sedan slocknade även den lilla och jag. 2,5h senare vaknar jag och en kvart senare väcker jag den stora. Tiderna och rutinerna blev lite kaiko så här första gången. Men jisses vad den stora varit på bra humör efter att ha lyckats sova så länge. Då känns det som en fis i rymden att det inte riktigt blev som det brukar. Och det är bara att försöka hitta nya knep för att få rutinerna att fungera, gör det kommer att ske många fler gånger att det bara är vi tre hemma. 

Men så mycket man glömt av sedan sist som man påminns om nu. Känslostormarna som attackerar en, oroligheten och en viss känsla som kommer i kroppen specifikt under amningen. Bland annat. Imorgon ska vi på första BVC-kontrollen så det blir skönt att prata av sig lite samt se viktökningen som bara måste ha skett med tanke på allt ammande. 

Näe, nu är det tack och godnatt för idag! 

Lillebror är precis lika lugn som storebror var. Det trodde vi aldrig var möjligt. Speciellt inte med tanke på hur mycket vildare han var inne i magen. Det är bara att hoppas det håller i sig. Storebror är så fin, omtänksam och lite mallig. Att se dom tillsammans får det att värka i hjärtat, av kärlek. 

För övrigt, jag gissade fel på födelsevikten med 29g. Hur galet nära är inte det? 

Morgonen efter bf gick både slempropp och vatten, jag som hade gissat att jag skulle gå minst fyra dagar över tiden om jag väl gick över. Tji fick jag. Tack och lov gick vattnet hemmavid, före förskolelämning och inte alls med samma explosion som med storebror. Hur det än artade sig ville förlossningen ha in oss för en koll klockan 14, för att se att det verkligen var vattnet. Men jag var bombsäker, jag kände igen känslan av hur det inte går att stoppa och det känns som att man kissar på sig gång på gång. Hade hur som helst bara starka sammandragningar/förvärkar vid det tillfället, ingenting som störde mig speciellt mycket. Drog det inte igång av sig själv under kvällen/natten så skulle vi morgonen efter bli igångsatta pga vattenavgången och infektionsrisken. Min syster kom och hämtade lilleman halvsju, för vi tänkte att det nog blir bäst så hur nu det än vill arta sig. Och vilken himla tur! För trettio minuter senare startade värkarna. Två timmar senare sa det bara pang och de var regelbundna med tre stycken på tio minuter. När J ringde förlossningen så trodde hon att det var för tidigt men att vi gärna fick komma in för en koll. Bara från dörren in till rummet hann jag få tre stycken. De kunde med andra ord säga på en gång att vi blir kvar. Sen höll det på sådär länge, och blev bara intensivare ju mer tiden gick. Och så drog "kamelvärkarna" igång, de med dubbla toppar. Så när jag vid 01.30 bad om epidural och väl fick det var det en enorm befrielse! Det var nog det bästa valet jag gjorde under "förarbetet", för den tig så in i helvete bra. Jag kunde till och med sova ett tag(2,5 centimetrar!). Så på morgonen ökades allt eftersom för att sedan resultera i en helt perfekt bebis. Långsmal, en hel del hår och med en navelsträng på 1meter. Vi han. Med att ha två barnmorskor, och den andra var bara SÅ bra. Var så skönt när hon kom in i rummet och det var hon som hade haft kollen om vattenavgången och skulle ha ringt oss på morgonen. Kändes bara så naturligt att hon tog vid. Peppande, lagom "hård" och förstående. Helt rätt person inne på min förlossning. Och J! Vilken klippa han var under hela tiden (även om han själv förminskar och förnekar det), jag hade aldrig klarat det utan honom! 

Vi fick plats alla tre på BB, vilket var så himla skönt. Och vi har fått en så lugn och snäll liten kille. Vi fick sova hela första natten från 23-07.30. Han är verkligen lugnet självt än så länge, vi myser och mår gott hemma med en stolt storebror som även passar på att testa mammas och pappas gränser litegrann. Fullt naturligt.  Så vi myser på i vår bubbla och lär känna vår nya familjemedlem. 

Imorse blev det ännu tydligare, när slemproppen gick. Nu vet man ju aldrig när det bär av ändå, men det händer ju något iallafall. Snart kommer vi att få träffa vår lilla ärta! 

Men J är nog mer övervänt än mig. Det trodde jag knappt kunde ske. Han tycker det känns som att vi gått fem veckor över tiden. Vi har ju gått en månad längre än sist, så det är ju inte så konstigt att han känner så. Jag känner en spänning och enorm längtan, men känner mig inte alls sådär "övertids-knäpp" som man hör att många blir. Sen är det ju helt klart lite nervöst, förlossning snart. En förlossning som vi inte gjort tidigare. 

Mini är på sitt första tandläkarbesök, och han var peppad. Så jag hoppas det flyter på och att han faktiskt vågar gapa för att visa sina tänder, som han övat på att göra här hemma. 

Nu har jag sett att en som var beräknad dagen efter mig fick sin son inatt. Blir lite avis på att de redan har sitt pyre hos sig, vill träffa ärtan NU. Eftersom jag har som mest sammandragningar/förverkar kvällstid så blir jag lika chockad varje morgon att det inte kickat igång ännu. Men jag vet ju att det kan dröja ett par veckor till. Så även om jag vill att ärtan ska komma ut pronto så försöker jag även se det positiva i att det dröjer någon dag till eller mer. Mer tid tillsammans med S som då inte behöver dela uppmärksamheten med någon. För den tid som är nu kommer ju inte att komma tillbaka. Känns kanske lite extra viktigt just nu då han för första gången är lite mammig, han känner ju på sig att det är förändring på g han också även om han inte vet vad det innebär ännu. Jag hoppas innerligt att ärtan kommer vara hyfsat lik sin storebror, att h*n inte kommer drabbas av kolik och kommer att kunna sova en bra stund åt gången så att jag kan få ge lite extra tid och närhet till vår stora kille. En av mina rädslor är inte om kärleken kommer kunna räcka till båda(det är jag övertygad om!), utan att den äldre ska känna sig åsidosatt utan att kunna berätta det.

Idag skulle vi kolla upp hans hosta på vårdcentralen. Så jag har förberett honom hela dagen på att vi ska fara och träffa läkarn och kolla hostan, och han har varit helt med på noterna. Dessvärre blev det 45 minuter i väntrummet, vilket kanske inte var till vår fördel inför besöket. Men till slut blev det minis tur. Och direkt vi kom in på rummet sa han att han ville ligga på britsen. Men han skulle sitta i mitt knä och lungorna skulle lyssnas på, vilket gick kanon. Sen sa han fortfarande att han ville ligga på britsen. Så läkarn sa att han ju måste få göra det när han ber om det, och att han då kunde passa på att undersöka lite extra. Så mini låg som ett ljus på britsen medan läkarn fick klämma på magen, titta i munnen samt kolla öronen. Läkarn sa att han aldrig hade träffat på någon tvååring innan som var så lugn och duktig. En något chockad men otroligt stolt morsa! Och mini var så himla nöjd både då och nu efteråt när vi pratat om det hemma. 

Jag tror helt enkelt att han sett och lärt så otroligt mycket av att vara med till barnmorskan. Där han sett mig få blodtrycket kollat, blivit stucken både i finger och armveck, legat på britsen där han fått sitta på sidan om mig, sett mamma kissa i en burk och allt som hör till. Vi hade aldrig kunnat ge honom den erfarenheten på egen hand hemma, och skulle jag göra valet på nytt så skulle jag göra exakt likadant som vi gjort. Med facit i hand så har han utvecklats väldigt mycket av det och om vi har tur kan det här hålla i sig framöver. 

Nu kan vi räkna dagarna på en hand, tills vårt bf-datum. Jag har ju trott på den 6e, alltså idag, men känner ingen större skillnad mot för tidigare dagar. Men än är ju inte dagen slut.

Alltså den här tvåårsåldern är ju fantastisk och krävande. Det ska verkligen vara fullt fokus och allra helst ska vi sitta kloss intill vid lek, i nästa sekund är det hyss på g(en ny toarulle fick sig ett dopp i handfatet imorse tex). Och det är ju en del tårar och tandagnisslan när man inte får som man vill. 

Men det här snackandet! Så underbart det är. Som när vi sitter och käkar macka imorse och han helt spontant säger att han vill fara på förskolan "fara min rönnen!". Eller som när en fd Björklövenspelare är och lämnar sina kids samtidigt på förskolan och hans bil står på parkeringen(med lövendekaler och allt), "hej lövenbilen! Bilen framme. Hejdå lövenbilen!". Har man en son som gillar hockey och skridskor och vet precis vad Björklöven är, så blir det ju såklart extra fint alltihopa. Och vilken koll och vilket minne en tvååring kan ha, ibland häpnar man ju! Han har stenkoll på att det ska vara Björklöven och Liverpool(han går själv och hämtar supporterhalsdukar i pappas byrålåda när det är match), han pratar ofta om sin gamla fsk-fröken som slutade för 1,5 månad sedan och han snappar verkligen upp allt. Han vet att han får gå ut på bron medan vi klär på oss för att det annars kan bli så varmt att vänta inne. Så i måndags ber han mig "hämta dadda, dadda följa. Sixten sitta bron vänta". Vilket han faktiskt också gjorde, som ett ljus. Ibland kan man verkligen föra helroliga kortare konversationer, och han har fattat det där med skämt(speciellt när det gäller mammas namn, haha). Det är helt otroligt egentligen vad som kan hända på bara ett par månader! Det är ofta(typ varje dag) jag och J säger till varandra på kvällarna hur rolig han är vår son. Och man glömmer genast att man tex fick jaga fatt i honom ute för att bära honom under armen in alldeles lerig eller bära honom skrikandes till bilen för att han hellre ville plaska i vattenpölen i icke plaskvänliga kläder(han brukar få plaska fritt när vi är ute annars). 

Igårkväll hade jag mycket sammandragningar/förvärkar, det höll på länge och aldrig med mer än 10 minuter emellan. Läskigt och spännande på samma gång det här! 

Jag försöker iallafall passa på att njuta av själva magen och rörelserna på insidan, för det är något jag vet med säkerhet att jag kommer sakna. Det är ju något av det mysigaste med hela graviditeten. Vätskan och foglossningen däremot är jag otroligt less på och vill bli av med. Och det kommer ju inte ske förrän den lille är ute. Sen skulle det ju vara skönt att inte känna sig som en val när man ligger i sängen och försöker vända på sig samtidigt som man ska ha koll på sina tre kuddar och täcket, haha. Och kul om karln klarade av att sova med mig varje natt, för som jag snarkar nu(låter som ett sågverk!) grejar han det inte riktigt. Jag kan ju på sätt och vis förstå honom, även om jag tycker det är tomt och trist. Men jag hör ju ibland att jag börjar snarka innan jag ens har somnat nu på slutet, så jag kan bara tänka mig hur det låter när jag verkligen har somnat. 

Det finns helt enkelt en del "biverkningar" som gör ont och en del som bara stör. Men det är det värt alla dagar i veckan! 

Numera är foglossningen all over the place. Höfter(mest baktill), ljumskar, skinkor och vid blygdbenet. Kunde inte hänga med grabbarna till lekparken och ica under eftermiddagen, och det om något gör mig lite ont. Jag fick istället lägga mig i badet i en timme i hopp om att det skulle kunna lindra, vilket det gjorde för stunden. Men snabbt är man tillbaka på ruta ett igen fast att man inte gjort något. Håller mina tummar att det är aningens bättre imorgon! 

Och då har jag ändå inte gjort något extremt idag. Utöver vila och allt det vanliga så har jag handlat, snabbklippt mini och stått rakt upp och ner en stund ute tidigare under kvällen. Inga större ansträngningar alls egentligen. Ibland håller kroppen bara inte ihop det hela vägen. Jag hoppas bara att det inte ska sätta spår för hur helgen kommer att se ut, att jag ändå kommer kunna röra mig någorlunda.