Sitter i soffan med alpint på på tvn i bakgrunden, solen lyser in genom fönstret och jag känner mig alldeles harmonisk. Har beställt några grejer jag behöver som håller på att ta slut, har läst lite bloggar samtidigt som jag drömmer mig bort. Det saknas bara att det är snö ute denna härliga, soliga dag.(För ja, jag har börjat längta efter snön). Om ett år, hur allt kommer att se ut då. Hur långt har vi hunnit med huset vid den tidpunkten till exempel? Spännande minst sagt. Nej, om jag skulle ta tag i det här nu och packa ihop promenadkläder och bege mig ut till svärföräldrarna där nya bilen ska fixas lite med, håret ska få en uppfräschning och så.

Det känns som att det här är i en ordentligt nedåtgående spiral. Tyvärr. Tänker inte ens på att bloggen finns. Cirkulerar ju en hel del annat i huvudet numera med allt som kommer att hända nästa år. Största projektet den här fredagen är att jag suttit och funderat på om jag ska fara på gymmet en tväris eller ta det imorgon. Och helt ärligt så känns morgondagen betydligt mer lockande iom värken jag haft i magen idag och som ännu inte är helt väck. Hur som haver, jag kommer nog inte att deleta bloggen men heller inte uppdatera så ofta. Utan bara när andan faller på och det känns kul att få skriva. 

Efter att jag förra helgen blev sjuk så har jag varit rätt matt. Först att ligga tre dygn i sängen för att man var så utslut, orkeslös och snorig, sedan en återhämtningsdag som kändes bra. Och så jobba i två dygn och träffa goda vänner båda dessa kvällar och igår bjuda syster med karl på överaskningsidrott, hockeytittande och mat så är jag idag rätt slut. Det har varit intensivt sen jag kom på benen. Själva snoreriet är mycket bättre med orken i kroppen är pärsen just nu. Och om inte lite mer än en timme kommer ett par andra vänner på kaffe, och man kan ju undra hur man(vi) orkar egentligen. Men vad gör man inte när man har glada nyheter att berätta? Vi är inne i ett nytt kapitel i livet och det känns så otroligt omtumlande och roligt och självklart något som vi vill dela med våra nära och kära. :)

Äntligen känner jag mig någorlunda mänsklig igen efter att ha åkt på en brakförkylning som slog ut kroppen. Har legat som en halvdöd sill i sängen i tre dagar och idag är första dagen som jag faktiskt är uppe på benen. Inte ens J har velat dela sovrum med mig, men idag ska det bäddas rent och göras fräscht där inne igen. Har suttit och sorterat papper. Kasta eller sätta in i pärmen. En sådan grej som legat och tyngt ner axlarna lite. Nu blev de mycket lättare. 

Imorgon är det tillbaks till arbetet som gäller, så skönt det ska bli med vardag igen. Och vilket lass några kollegor fått dra då det tydligen är fler som varit borta, stor klapp på axeln till dom!