Fy sjutton vilken rolig kväll!

Vi hämtade våra grejer och så begav vi oss till Kassjöbacken(Äventyrsbacken), vi och Robin. Och senast jag åkte slalom eller snowboard var väl en sådär 5 år sedan? Men jag har sett fram emot den dagen jag återigen skulle ställa mig på något utav det i över två månader. Så jag var glad.

Att det kunde smärta så mycket i fötterna i början på grund av ovana hade jag nästan glömt bort, men det trappades ner efter min praktgrej. Jag dör åt det såhär i efterhand. Fan så pinsamt! Det är så pinsamt att jag egentligen inte vill berätta om det just för att det är det, pinsamt. Men samtidigt är det så jäkla kul så att jag bara måste.

Efter att vi hade åkt i ungefär en timme så skulle J åka liften med Robin och jag skulle åka själv(andra gången för kvällen, och det bör tilläggas att liftspåret inte är upplyst mer än på ett ställe). Jag tänker självklart på bloggen och halar upp telefonen ur fickan samtidigt som jag håller tjockvantarna och stavarna i den andra, med andra ord så håller jag inte i mig. Det fungerade ganska länge. Men sen när jag lägger undan telefonen(en bit efter ljuset, rätt mörkt) och ska ta på mig vantarna känner jag bara hur ankarliften glider undan.. FAAAN!

I det här läget hade jag inte mycket att välja på och jag kände paniken växa lite smått eftersom att det var en bra bit upp till första anhalt. Åka ner i liftspåret är väl strängt förbjudet och ganska farligt? Då kommer jag på den geniala tanken att man kan åka genom den glesa skogen där snön ligger orörd och jag beger mig ut i det och störtar på näsan efter 2 meter. Det hade ju inte varit någon fara om det inte vore för att det var 60-70 centimeter "pudersnö". Skidorna kände jag att dom låg i kors, armarna kände marken under snön och där låg jag. Ensam i mörkret i djupsnön i princip oförmögen att ta mig upp. Men jag kämpade och kämpade och till slut fick jag ena skidan rätt. Då var det bara den andra, samt att vrida kroppen rätt och faktiskt lyckas ställa mig upp och ta mig samma väg tillbaka igen. Då ser och hör jag att det kommer några åkandes i liften, så vad gör jag? Haha jag ligger ner i gropen som nu bildats, blickstilla och knäpptyst för att de inte skulle få syn på mig. Sen gör jag en sista kraftansträngning och lyckas precis på håret ta mig upp. Sen då? Jo, jag åkte liftspåret ner. Hade ju inget val. Väl nere stod jag där och svettades som en gris och väntade på grabbarna som fortfarande var i backen. På väg upp nästa gång och jag såg gropen brast jag ut i garv, det såg ut som att en älg skulle ha legat där ungefär.

Annars gjorde jag bara en vurpa under själva åkningen, på väg ner till stugan för att köpa en dricka. Det var bäcksvart, gick rakt ner och det var mjukt. Men det var sjukt kul att åka och jag ser redan fram emot nästa gång hur lämmen jag än känner mig just nu i ben och knän, tvekar på om jag ens kommer att kunna gå imorgon. Haha.


Me. Skidorna.

Haha, efter den där bilden så skedde praktgrejen. Liftkortet.

Jag lever iallafall och är glad över den här kvällen!