Dagen D. Noll känningar. Dock är det ju rätt många timmar kvar av den här dagen. Fast jag tror inte riktigt att det drar igång förrän tidigast imorgon. Blir inte förvånad om det dröjer ända till fredag. Jag måste tänka så nu, för annars blir jag väl knäpp av väntan. Känner liksom ingen stress. Är mer orolig för att det skulle kunna hinna bli en rejäl bjässe innan h*n kommer ut. Men det går ju inte heller att styra över.