Inget bakslag ännu.
2016-03-08 Den totala utrensningen som blev igår verkar ha gjort susen, har inte fått något bakslag än. Och då hann jag få i mig två små glas yoghurt till innan jag till slut kunde somna vid ett. Min rygg och mina fogar protesterar något enormt på att jag varit sängliggande.
Och eftersom vi verkligen vill undvika att mini ska få magsjuka igen så är jag inte ens uppe i honom. Imorse var det jobbigt, han skrek att han ville upp i min famn och jag fick lov att neka honom. Det skär så i hjärtat på en! Jag längtar så grymt efter att få krama om min lilla unge!
Magen.
Så har jag åkt på en hemsk magsjuka också. Efter en natt med krampande mage(som jag där och då trodde var förvärkar) och som sedan fortsatte hela förmiddagen ända tills kräkan kom. Jag har nog aldrig haft så ont av magsjuka förut, att jag legat och vridit och jämrat mig.
Orkeslös är bara förnamnet. Har vid middagstid fått i mig ca 1,5-2dl hälsoyoghurt och några små klunkar vatten. Det är liksom vad jag lever på just nu. Och av att ha legat i sängen hela dagen så är nu foglossningen hemsk! Det positiva i det hela var ju att bebis inte ville ut än, tack och lov.
Men jag vill bara få bli frisk och bli människa igen, få vara med min familj. Slippa säga att "nej, mamma kan inte följa med för hon är sjuk" eller "nej, jag kan inte komma ner till dig hjärtat för mamma har jättemycket ajaj i magen". Det är så jobbigt!
Storlek.
Haha, nu har jag suttit och skrattat åt mig själv litegrann. Började kolla igenom lite magbilder som jag tagit på magen hittills. Mycket för att jag tycker att jag är så himla stor nu(är ju större än vad jag var med S) och ville kolla lite på när det egentligen började dra iväg. Och med tanke på att någon på jobbet när de väl fick veta det uttryckte det som att hon hade sett det redan i början av september(vilket jag inte kunde förstå faktiskt, för att det bara var ca en månad efter att vi hade plussat).
Så hur låg det till då?
Kan säga som så, att jag hade inte mycket mage alls i vecka 20. Den var mest bara svullen innan det. Och varför personen tycktes kunna se det redan i september har jag nog ingen annan förklaring än att jag faktiskt gick upp i vikt när vi var på semester och gottade oss, vilket sedan fortsatte när vi kom hem. Men mellan v20 och v25 hände det mycket. Och nu är vi ju ytterligare 10 veckor längre fram + en massa vätska på det. Så mina fingrar är som korvar, mina fötter känner jag knappt igen och benen känns som trästockar. För att inte tala om att jag är svullen i ansiktet också. Men det får jag helt enkelt ta så här under upploppet!
Läget.
Ligger i soffan på övervåningen och slötittar på Vasaloppet. Har typ legat/suttit här sedan jag vaknade, färglagt en målarbild, käkat frukost, snorat och snörvlat och så vidare. Det enda jag gjort utöver är att ha plockat iordning inne i gästrummet som sett kaotiskt ut sedan målningen av växasängen(smågrejer överallt typ och obäddad säng). Men nu är det som det ska där inne och sängen står redo ifall att någon behöver rycka in nattetid för att vi åker in till förlossningen. Skönt att ännu en pusselbit är avklarad! Sakta men säkert faller mer och mer grejer på plats. Nu skulle jag bara vilja installera babyskyddet i bilen också(lyckan när jag i fredags insåg att vi har isofix i bilen jag kör, vi har bara räknat med att vi inte hade det). Sen är det inte mycket förberedelser kvar, mer än att tvätta och packa det sista till BB-väskan.
Uppskrämd.
Idag skrämde ärtan upp mig. Det är en otroligt livlig och aktiv bebis inne i magen, som brukar göra sig till känna ofta och tydligt. Men idag var det helt annorlunda. Kände i princip ingenting från 05-15. Så efter ett samtal in till förlossningen vid 13.30 så begav vi oss dit en timme senare.
Allt såg bra ut! Men det var ändå inte de vanliga tillkännagivandena bebis gjorde ifrån sig, även om hjärtfrekvensen visade på en väldigt krabat. Efter att ha legat på britsen i ca 30 minuter så kunde jag inte sätta mig upp själv, fogarna på vänster sida hade låst sig totalt. Jag kunde inte ens ställa mig förrän några minuter senare, och halta ut hållandes armkrok med J. Helt galet ont gjorde det! Men på väg till bilen släppte åtminstone det värsta så att jag kunde röra mig hyfsat okej.
Väl på affären sedan så drog rörelserna igång ordentligt, så som jag är van. Så himla skönt! Dock har jag det fortfarande bekymmersamt i fogarna, men jag hoppas att det ska lugna sig under natten. Och vad otäckt det är när det lilla livet i magen skräms så!
BB-väska.
Bebis BB-väska är i princip färdigpackad. Det är bara några smågrejer kvar(typ sterilisera tuttarna) och laga mössan. Den har varit svår att packa, främst eftersom vi inte har den blekaste om hur det blir den här gången. Vill ju inte stå utan bebiskläder om det skulle bli tidigare den här gången också. Plus att vi ju inte vet om det blir en flicka eller pojke heller.
Men mig själv har jag knappt börjat med. Eller jo, jag har köpt hem det som behövts och sedan lagt det på ett och samma ställe. Har haft behovet av att köpa ett par mjukisbyxor till, men det har varit svårt att hitta i butik. Så idag beställde jag från h&m, så hoppas vi bara att de hinner anlända innan det verkligen bär av. Det som saknas är egentligen det ät och drickbara jag vill ha med, men ska väl köpa det i helgen tror jag. Så det mesta går ju att packa ner i en väska nu redan.
Men det är inte lätt alltså!
Rappakalja
Vi skulle ha hämtat hem nya vagnen igår. Efter att jag hade ringt och frågat hur det låg till. Tydligen så har den funnits inne i 1,5 månad och det sms som de skickat hade inte kommit fram. Så jag var ju såklart peppad. Men planerna gick i stöpet då den lille kräktes, igen. Och pappan jobbade till tjugo i sju.
Så skulle han hämta den idag. Men så fick jag ringa hem honom vid halvfem för att jag hade ont och inte grejade att vara själv. Blaj alltså!
Hur som haver så blir lilleman hemma med mig resten av veckan också, även om vi är 99% säkra på att det är förstoppning som orsakat detta efter sviterna från magsjukan i lördags(Han åt nämligen 2h efter incidenten utan problem och har så även gjort idag, dock i mindre mängd då han knappt får ur sig det bakvägen). Vi ska vara helt friska i helgen så vi kan göra roliga saker! Och på fredag ska vi fara och göra något annat än att se husets väggar, typ gå på ikea eller Mio.
Igår förmiddag så var det så otroligt vackert ute! -9, frostiga träd, dimma och sol. Och detta är taget genom vardagsrumsfönstret ut mot vår baksida.
Väska.
Den här helgen blev kanske inte riktigt som vi hade tänkt, men bra ändå. Gårdagens planerade aktivitet fick vi helt enkelt ställa in i precis sista sekund för att vända hem igen.
Vi har gjort det bästa av situationen och det blev ju bra det också. Samt att den lille kommit in i någon ny fas, som är väldigt olik alla andra han varit i. Som han testat oss! Och läggningarna ska vi inte ens tala om, men ikväll flöt den tack och lov på bra. Skulle vara skönt om den började avta litegrann tills att lillasyskonet bestämmer sig för att komma ut. S säger bestämt att bebis kommer snart, men 4 veckor till får det gärna ta.
På tal om det. Om det här hade varit som förra graviditeten så hade det idag varit exakt två veckor kvar tills att liten anländer. Helt, heeelt galet att tänka så. Så idag började jag faktiskt packa BB-väskan. Den är inte klar än, men SKA bli det i veckan.
Sömn.
Det var en lite halvstökig natt förra natten, så jag hoppas att det blir bättre inatt. Jag somnade inte förrän efter 00 och 02.20 vaknade den lille av en dröm som måste ha varit otroligt verklig. Så jag knycklade ner mig själv i hans säng i hopp om att han skulle somna om snabbt, vilket inte blev fallet. Inte optimalt för mina fogar att inte kunna sträcka ut och ta plats, men vad gör man inte för att den lille ska känna sig trygg. Det slutade i att han iallafall sov bra på morgonen och jag gick väcka honom klockan 8.
Nu håller jag tummarna för att få sova hela natten i vår säng och helst till 06.30-07 tiden. Det hade varit optimalt. Men jag räknar inte med det direkt, för man kan aldrig förutse hur natten kommer att bli.
Andning.
Efter att ärtan varit lite lugnare än vanligt idag(har ändå känt små rörelser med jämna mellanrum) så har det nu satt igång på den vanliga nivån. Så skönt! Även om det innebär att revbenen får ta stryk så är det härligt. Jag har börjat vänja mig vid karatesparkarna, de måste liksom finnas där jämt. Oavsett om det är dag eller natt.
Men jag hade verkligen inte tackat nej om den lille ville sjunka ner i bäckenet litegrann. Ibland är det så jäkla tufft att andas, och att ta djupa andetag går liksom inte. Det finns inte plats för lungorna att blåsa upp sig helt. Var inte så förvånande när barnmorskan sa att livmodern nu går upp mellan revbenen. Förstår liksom inte hur jag ska kunna bli större än såhär och ändå vara människa. Har faktiskt tänkt en del på alla dom som burit fler än ett barn på samma gång, att deras kroppar fasiken är sjukt grymma!
Förbereda.
Har påbörjat att göra klart spjälsängen för ärtan. Höjt botten, dragit bort madrassöverdraget som ska tvättas(även överdraget över spjälskyddet) samt placerat den där den mest troligt ska stå.
Måste dra en funderare på om vi ska möblera om i sovrummet för att det ska kännas bättre eller om vi provar det här ett tag för att se om vi nöjer oss så. Men så overkligt det känns att fixa med detta, trots att det inte är länge kvar nu. Om 17 dagar har jag varit gravid lika länge som med S. Och den tanken får mig att känna "gör klart allt nu!!".
Passar på att bädda rent i vår säng när jag ändå är igång och stökar här inne. Det som får mig osäker till placeringen är fönstret, hur pass ocentrerat det blir. Kanske känns bättre när jag orkar stryka gardinerna och får upp dom, eller så blir det ännu konstigare då.
"Morskan!"
Lilleman var hemma med mig idag också. Det enda vi hade på schemat var barnmorskebesök. Något som han varit med på under hela den här graviditeten, och som varit en fin stund varenda gång.
Han har sett mig lämna blodprover, blivit stucken i långfingret, kollat blodtrycket, lämnat urinprov och lyssnat på bebis. Han har fått vara med på alla moment. Några få dagar efter att jag lämnat första blodprovet så hade han sitt 1,5 års vaccin och satt och iakttog när han fick sitt vaccin, utan ett pip. Han har fått sitta bredvid mig på britsen när vi lyssnat på bebis, han har fått leka med leksakerna som finns där och han har fått leka med porslinskossan i blomman.
Idag tjatade han nästan hål i öronen på mig att vi skulle fara till "morskan", och hela vägen i bilen försäkrade han sig om att det var dit vi skulle. Han var så intresserad och fascinerad idag! En student var också närvarande idag, vilket gjorde att några moment gjordes två gånger. Men S satt fascinerat och lyssnade på hjärtslagen. Sedan skulle de känna lite för att se hur bebis ligger och då börjar S försiktigt också känna på magen, samtidigt som dom(här höll jag på att börja lipa!). Alla momenten är liksom intressanta för honom. Och barnmorskan såg till att boka nästa tid så att han skulle kunna vara med innan han lämnas på förskolan. Sen vill jag inte göra ett besök utan honom heller, när han nu varit med hela vägen så ska han ju inte missa de sista heller. Det är verkligen en guldstund de där besöken med min lilla stjärna med. Och när han knappt vill gå därifrån så är det verkligen ett kvitto på att han också uppskattar det. Idag fick jag muta med lite lek inne på öppna förskolan för att få med mig honom.
Kluven.
Jag är större den här graviditeten än förra. Förra gången upplevde jag det aldrig jobbigt, men så var ju S en lugn bebis som låg i säte inne i magen. Den här bebisen ligger rätt, och sparkad mig på höger sida och revbenen heela tiden samtidigt som det trycker mot revbenen underifrån så att det blir lite svårt att andas. Det i kombination med trötthet och foglossning gör att jag känner mig kass, jag orkar ju typ ingenting. Och när jag väl pressar mig lite så är jag helt färdig sen. Så just nu ser jag gärna att de sista sju(max 9 veckorna flyger fram).
Sen har jag sånna kluvna känslor. Jag är ju hemma på gravpenning, men S går ett par timmar per dag på förskolan. Det dåliga samvetet kickar in, för jag vill orka vara med honom hela dagar. Men som kroppen är nu så är det förbannat tungt. Även om vi inte gör några utsvävningar alls. Och nu går det femte sjukan på förskolan hans, och jag törs inte skicka dit honom heller. Inte förrän jag fått råd från barnmorskan. Som jag kontaktade idag men som aldrig ringde upp. Jag vill ju ha honom hemma för att det är helt underbart, samtidigt som jag bävar för att han ska behöva vara hemma i typ en månad. Bävar för hur min kropp ska palla och att min förminskade ork bara gör mig till en lipsill. Så jag är rätt besviken på att hon faktiskt inte ringde upp idag.
Skrillor.
Helgen har gått rasande fort. Igår var vi på halva delen av ett 30års firande. Den delen som var på dagtid med uteaktiviteter, superkul var det. Och jag hoppas att trettioårigen hade ännu roligare än alla vi andra. Men min kropp tog stryk, det är bara att inse att jag inte klarar så mycket just nu även om jag vill.
Så idag har det bara varit familjetid som gällt. Med allt ifrån handling till skridskoåkning(andra gången för S). Och vi är så otroligt imponerade över hur han grejar skridskoåkningen, han har verkligen balans! Men så är just balans något han tyckt varit roligt att leka och öva på samma gång. Det, plus en stor dos viljestyrka så kommer man långt. Han föll väl tre gånger på en halvtimma idag, och då är han så beredd att det blir relativt mjuka fall på rumpan. Men å andra sidan så hade han ju lekt att han åkt skridskor varje dag i 1,5 månads tid så intresset är väldigt stort. Och det är just därför som vi hakat på.
Nu tar vi sikte på en ny vecka!
Mentalt.
Mentalt så har jag börjat försöka ställa in mig på förlossning nu. Med tanke på hur allt skedde så plötsligt sist så känner jag att det verkligen kan ske när som helst. Har varit orolig över att föda för tidigt den här gången också, men eftersom det inte fanns någon särskild anledning till det sist så finns ju heller ingen förklaring till varför. Och om jag nu är orolig, då är det väl bättre att jag ställer in mig på att det är så det kommer att bli? Det är lite så vi börjat resonera. Allt som är längre tid än sist kommer bara att kännas som bonus.
För vi vill ju uppleva allt det där normala också. Värkar, att inte behöva bli snittad, få amma från dag ett, få ligga på BB med vår bebis, slippa bo på sjukhus i över två veckor etc. MEN! Skulle det bli så, då klarar vi det också.
Med alla dessa tankar, förra förloppet i bagaget och en tanke om allt som ska vara fixat innan dess så känner jag mig lite stressad. Och ändå har jag inte förmått mig ta tag i det än. Det är egentligen att tvätta upp alla bebiskläder i dylikt, fixa iordning spjälsängen och packa BB-väskan som ska göras. Så jag ska köra första maskinen med minikläder idag! Så är det bara.
Bebismagen för 1,5 vecka sedan.
Kroppsvila.
Den här tröttheten jag pratat om tidigare, nu kan jag ju faktiskt göra så mycket jag kan åt den. Och det har jag gjort dessa tre första dagar av veckan, jag har sovit 1-2 timmar mitt på dagen alla dagarna. Jag bara lägger mig ner och så slocknar jag. Och har skitsvårt för att kliva upp igen. Men jag är så mycket mer människa när mini kommer hem och är det även hela kvällarna. Det mest ansträngande jag gjort är typ att stryka tre gardinpar.
Men samtidigt som jag kroppen behöver det här så får jag så dåligt samvete över att mini inte får vara hemma med mig. Även om han har kortare dagar än innan. Men så kommer han ju få vara ledig lite nu och då när min kropp pallar lite mer aktivitet. Eller få extra korta dagar.
Kropp.
Tack vare att dagsvilan flöt på sjukt smidigt så har vi hunnit massor idag. Vi har ätit en mysig frukost i lugn och ro, dammsugit, handlat, tvättat, lunchat, gjort ärenden & lagat middag. Sen sa min kropp stopp, eller mest fogarna. Så jag har legat på soffan sedan middagen, men efter en så härlig dag tillsammans med min lilla kille så kan jag inte klaga. Imorgon till söndag ska vi ha barnvakt, så jag får vila ännu mer då helt enkelt.
Och tidigare i veckan när det var ett sådant slask ute så insåg jag att vi inte hade fodrade stövlar till mini, vilket hade behövts. Kalla, ofodrade hade han men det känns inte riktigt ok i februari. Men så hade stadium 30% på allt i butiken när vi passerade, så vi vek in och fann ett par. Som 0,5cm större än vad de bör vara, men ska det rymmas tjocksockar så är det nästan nödvändigt. Och så kanske de funkar även i höst om vi har tur(efter växtspurten på sommaren, om det nu blir en sådan).
Hejdå jobbet.
Idag gjorde jag så sista arbetsdagen. Och när jag skulle hem och kollegorna och alla barnen kom och kramade mig hejdå så kom tårarna. Så stod jag där och grät inför barngruppen, för att jag blev så himla rörd och för att jag kommer att sakna hela gänget. Sen att man har extra hormoner i kroppen gjorde ju inte det hela lättare direkt. Jag antar att barnen funderade senare på varför jag grät. Men jag ska förhoppningsvis hinna hälsa på en gång iallafall innan den här bebben är ute.
Sista dagen på ett tag!
Imorgon är det sista arbetsdagen på ett bra tag. Rättare sagt ca 1,5 år. Det är med lite kluvna känslor faktiskt. Kommer att sakna kollegorna och vardagsrutinerna det innebär med att jobba. Men min kropp behöver det SÅ mycket, den börjar vara sliten i det här skedet. Ska ringa sjukgymnasten redan nästa vecka i hopp om att få en tid att dra till bröstryggen trots graviditeten. Samt att jag ska sova ikapp det jag missar nattetid pga aktiv bebis i magen och kissrundor. Sen måste jag försöka ta mig ut på dagliga promenader för min kropps skull! Sist men inte minst ska jag boa inför nykomlingen. ☺️
Sista dagen på ett tag!
Imorgon är det sista arbetsdagen på ett bra tag. Rättare sagt ca 1,5 år. Det är med lite kluvna känslor faktiskt. Kommer att sakna kollegorna och vardagsrutinerna det innebär med att jobba. Men min kropp behöver det SÅ mycket, den börjar vara sliten i det här skedet. Ska ringa sjukgymnasten redan nästa vecka i hopp om att få en tid att dra till bröstryggen trots graviditeten. Samt att jag ska sova ikapp det jag missar nattetid pga aktiv bebis i magen och kissrundor. Sen måste jag försöka ta mig ut på dagliga promenader för min kropps skull! Sist men inte minst ska jag boa inför nykomlingen. ☺️