Jag sover snart, optimist. Ungefär så känns det, för solen är fortfarande uppe. Och uppenbarligen vågar den bara visa sig några ynka få timmar på kvällen när man inte kan avjuta den i form av att lapa sol i solsängen.

Denna förbannade värk, har knappt sovit en blund. Man kan ju tycka synd om oss kvinnor som måste leva med denna smärta en gång i månaden. Hade det varit en stor redig karl så hade han blivit ynklig som få och inte ens tagit sig upp ur sängen, han hade velat ha största möjliga lugn och hjälp, gärna frukost på sängen också. Medans vi kvinnor biter ihop och pallrar våra arslen iväg till jobbet ändå.