Skitsjukdomen.

Ända sedan jag och J var söderut, den där dagen i Stockholm så har jag
funderat och tänkt kring en grej som blev så uppenbar inför våra ögon, men
jag har inte velat det riktigt för att det känns så ledsamt.


Vi parkerade ju bilen vid Karolinska, på barnsjukhussidan. Den säkraste parkeringen vi kunde finna. Och när vi skulle in till tunnelbanan gick vi igenom sjukhuset och lånade toalett. So what? Det är ju normalt att behöva pinka. Men när jag väntade på min tur så hann jag reflektera över en liten flicka som kom gående invirad i en filt tillsammans med en dam(troligtvis hennes mamma?), på en varm sommardag. Tankar gick genast genom huvudet i ilfart, det blixtrade fram olika scenarion. Jag har hört att många cancerpatienter är frusna av sig, så det kunde vara det eller så kunde det vara något helt annat. Kunde inte slita ögonen från henne, min medkänsla den stunden var så uppenbar, tyckte så oerhört synd om flickan. Det blir min tur och sen går vi ut för att fundera hur vi ska ta oss till sankt eriksplan.

När jag vänder mig om ser jag att det finns ett litet utefik/lunchställe precis vid andra sidan om ingången. Där sitter en pojke och pratar med vad jag förmodar var hans pappa. Pojken är nästan helt kal på huvudet och där kom känslan igen. Cancer. Den där jävla skitsjukdomen. Stackars, stackars pojk. Och stackars, stackars familj. Det är så otäckt att se sanningen i vitögat, att något så hemskt ska bli så uppenbart mitt framför ögonen och inte bara i text eller ord.

Jag vet en enda som dött av cancer(under min levnadstid) och under
sjukdomsperioden så såg jag honom aldrig. Men under hela min fotbollstid
så var denne person närvarande i vårt sammansvetsade lag, han var vår
tränare. Jag grät som ett litet barn på begravningen.

Det är en sjukdom som skrämmer livet ur mig. Jag har funderat flera gånger om "tänk om jag skulle få det, hur skulle jag reagera?", förkrossad och glädjen skulle försvinna. Tänk om det hände någon i min närhet, jag skulle gråta så oerhört mycket för dennes skitsjukdom samtidigt som jag skulle ge 110% för att stötta personen i fråga. Jag är så rädd för den sjukdomen att jag knappt vågar tänka på den egentligen men kan inte låta bli att göra det med tanke på hur elak den är mot människovärlden. Det skulle vara så oerhört skönt om man kunde utplåna det.

Jag lider med alla, vän som familj som mist någon i cancer av något
slag. Lider med dom som lever med det runt hörnet. De som någon
gång haft det. Ni är så starka.

Pride.

Hur vanligt är det med transor här i Umeå?
Jäääävligt ovanligt ska jag be att få tala om.
Iallafall som vistas ute bland andra, om dom
gör det hemma i sin ensamhet är det ingen
som vet.


När vi var i Stockholm i fredags så såg man en hel del kring det här när man vandrade omkring, killar som gick och höll handen, likaså tjejer. Inte så konstigt med tanke på att pridefestivalen hölls då. En hel del killar som var riktigt feminina, utan att för den delen vara transvestiter. Jag har ingenting emot allt detta, det är deras läggning och deras val, det stör inte mig. Fast med tanke på att det är en relativt ovanlig syn här uppe (okejdå, om man bortser från skolan där jag gick och det fanns minst två sådana par) så tycker man ju att det är lite olustigt. Visst har jag sett en kille här hemma i stan gå runt i klackar, kjol och smink. Men då med ganska feminin kroppshydda och ändå det pojkkorta håret sådär, man kunde inte helt hundra veta om det hade med en vadslagning att göra. That´s it.

Men så i fredags då när vi stod och väntade på tunnelbanan, dessutom det sista av fyra vi skulle kliva på för dagen. Då ser jag två damer komma gåendes, eller ja den ena var karl egentligen. Direkt vid första ögonkastet kunde jag konstatera att det var en transa. Alltså en transa till fullo. Och jag måste erkänna att jag tyckte det var lite lustigt, annars har man ju bara sett dom på tv dom som går hela vägen.

Är man runt 1.85 lång med en karlaktig kroppshydda så reagerar nog många. Visst skulle det kunna vara en kvinna, det skulle det. Men en kvinna har inte klackar i minst storlek 43 och adamsäpple. En som dessutom har riktigt karlaktiga armar med tantklänning och matchande väska. Ett utsparat hår och lite lätt blonderat hår med noggrant noppade ögonbryn och en naturlig makeup skulle lätt kunna lura många, om man inte la märke till allt det andra. Nu kanske ni undrar hur sjutton jag la märke till allt det här, var lugn jag har en förklaring.

Jag och J klev på och satte oss på en plats där det fanns fyra lediga säten, två som sitter mittemot två andra kan man också säga. Dessa två kvinnor sätter sig mittemot oss av alla lediga platser(trodde jag skulle dö, visste att jag inte skulle kunna låta bli att kolla), och allt man inte hunnit se utanför tunnelbanan kunde man lägga märke till där. Alla manliga drag i ansiktet, mansrösten och sådär. Andra personer sneglade hela tiden för att kolla(ja, jag tittar ganska mycket på folk när jag åker buss och liknande). Och när dom klev av gick den ena med normalt kvinnlig gångstil medans den andra förde sig lite klumpigt fram. Allt var så uppenbart.

Så slutade i princip vår kväll innan vi begav oss hemåt.
Man får då se mycket i Stockholm, det är ett som är säkert.
Men det är absolut ingen stad för mig.

Filmatisering av bilderna.

Har suttit och kämpat med att göra en film av en del bilder, det blir så mycket annars om man lägger upp allt efter varandra och ska skriva och så. Nu kommer dom eftersom, med lite beskrivning och musik till. :) Första filmen jag gjort någonsin. ;p Riktigt kul!



Det här hann vi göra.

När vi hade packat in oss i bilen och tankat fullt i tisdags så begav vi oss vid 13-14 tiden och rullade på rätt bra. Och ju mer klockan blev så insåg vi att vi inte skulle hinna ända till Leksand utan att behöva passera rättvik så vi slog läger i Ore på en mysig liten skogscamping med en stor sjö som utsikt. Beställde lite mat innan vi begav oss de 3.7 milen in mot Rättvik.

Helsefyr vad folk. Helt jävla vansinnigt. Vi parkerade vid slumcampingen och gick in till "centrum", på vägen dit passerade vi än det ena och det andra. Personer som hade parkerat sina rumpor på filtar och stolar längs trottoaren, bilar, cyklar, stolar, och ännu mer personer mitt i rondellerna. Det var människor överallt.(tror det kom fram senare att det hade varit runt 40.000 pers den kvällen, om inte mer). Vi hittade J´s kompisar som även dom var där nere innan vi gick tillbaka. Vi ville lägga oss i tid för att kunna fara så tidigt som möjligt på onsdagmorgon. Men vi satt på bryggan en stund och bara njöt av allt det fridfulla innan vi lyckades somna i tältet.

Där vi vaknade rejält frusna sju på morgonen efter. Fuktigt så in i bomben hade det varit under natten och ja, det drabbades vi av. Kan ju lova att det var skönt att stå och äta frukost i solen efter att vi hade packat ihop och väntade på att receptionen skulle öppna(åtta). Kring nio befann vi oss i leksand efter att ha kört igenom ett relativt dött rättvik(en och annan som satt utmed vägen som inte hade sovit och krossat glas hann vi få se). Slog upp tältet efter att äntligen ha hittat en yta som var ledig(behöver jag ens säga att campingen var fullbelagd?) innan vi gick iväg till mam och paps på andra sidan campingen och åt ännu mer frukost innan vi skulle in på sommarlandet. Där vill jag lova, där var det världens kö! Men vi tog oss in, körde gokart, sköt med luftgevär, badade, rännde över hinderbanan och åkte barnbergochdalbanan.

Innan middagen skulle vi duscha, det var det värsta jag någonsin varit med om!! Eftersom det var kö så fick jag lov att ta den som blev ledig. Klev in i duschen och vred på värmen, trodde jag ja. ISKALLT! Provade med allt, kollade om jag hade vridit på fel med mera. Det gick inte, jag hade endast iskallt kallvatten att ställa mig i. Tog huvudet först, det som är lättast att uthärda och fick brainfreeze. Jaha, kroppen då? Jo, det tog jag sist. Det var så kallt att jag stod och studsade där inne och hade svårt att andas samtidigt som jag gjorde allt så fort som möjligt. Det hade inte varit konstigt om jag hade fått urinvägsinfektion av det. Tänk er kallvatten, och så ännu kallare. Ungefär. Var så äckligt skönt att ta på sig kläder och kliva ut i solen sen.

Direkt efter middagen så for vi upp till campus och mötte upp J´s vänner som vi skulle tillbringa kvällen med inne i Rättvik. Skön känsla det där, åka raggarbil, dricka öl och lyssna på musik hela vägen in. Förbereda oss för Rättviksparken där Eva Eastwood spelade för kvällen. Vi infann oss på plats och svettades tillsammans med så många andra, liten lokal och smockat med folk. Men kul hade vi, och trevligt. Efteråt så åkte vi däremot runt en sväng med bilen innan vi begav oss "hemåt" igen. Vid halvfyra stod vi vid vårt tält beredda att krypa ner i sovsäckarna. Att sova i tält gör en rätt sliten, men vi var ännu slitnare i torsdags.

For in till Rättvik och kikade runt lite, promenerade i massor. Sen satte vi oss i bilen för en tur till Mora. Vi kom dit, till en sjudundrandes billkö så vi for tillbaka så fort vi kunde. Och när vi äntligen var framme så väntade en middag med grillat på oss. Yummie! Riktig mat. I regnet promenerade vi sedan ner på resturangen där folket satt och vi stannade och pratade en stund innan vi kände att det var dags att krypa till kojs inför morgondagen då vi skulle upp tidigt igen.

Duschen den morgonen var det skönaste. Den var varm, och man fick känna sig hel på nytt innan man åt frukost och checkade ut. Därefter var det runt 30 mil till Stockholm som väntade. Gick iofs väldigt fort, men innan vi fann en parkeringsplats där vi skulle kunna känna oss säker att lämna bilen så hade det gått en timme, vi landade på karolinska i ett videoövervakat p-hus. Sen hann vi prova på både taxi och tunnelbanan i stockholm innan vi befann oss mitt inne i gröten där vi fick en skymt av allt folk, nå affärer och till och med slottet innan vi blev hungriga.

Så vi tog oss ut till stadion där vi hittade en liten indonesisk resturang(Bali) och åt en kanongod middag. Sen skyndade vi oss i regnet till själva stadion och gick in till våra platser för att kika på DN-Galan. Var iofs förtävlingar när vi kom, men det var intressant att se det också. Det var intressant att se alltihopa live istället för på tv. Jag är mest facinerad över stavhopp och hundra/hundratio meter(både häck och vanliga hundra meter) måste jag nog säga. Men det var en härlig stämning när alla applåderade tillsammans för att heja fram svensken i stavhoppet och norsken i spjutkastningen. Vi begav oss dock 20-25 minuter innan allt var slut, mest för att slippa allt folk på tunnelbanan och ta oss iväg norrut igen så fort som möjligt. Så vi missade 3000 m hinder där Mustafa Mohamed ramlade och skadades. Vi tog oss ut till bilen och började bege oss hemåt vid tio över tio. Sträckkörning och hemma tjogo över fyra. Fan så skönt det var att lägga sig i sängen sen.

Shit, det har blev långt. Och ändå har jag inte berättat allt eller lagt ut nå bilder än.
Ska försöka dela upp det så bra som möjligt.