Dagens besök blev bara ett kvitto på hur rätt vi hade. Nog för att vi visste att han 6 dagar efter förra besöket hade gått upp 300g så gissade J på att han skulle ha gått upp ca 1 kilo på den här månaden. För det måste ju stagnera lite snart och han stabiliserar sig på en kurva. Han hade gått upp exakt 200g mer än J´s gissning. Han har gått upp 2,26kg sedan födseln, plus det lilla han gick ner i början. Men det är inte den enda kurvan som pekar uppåt. Han har även vuxit 10,2 cm på längden. Han väger snart hälften av storebrors vikt och är 26cm kortare. Vi tror att han kommer växa om, frågan är bara när det sker. Så det känns helt klart som att bebistiden går ännu fortare den här gången, och det är inte bara för att han är andra barnet. Han växer ju typ dubbelt så snabbt som storebrorsan gjorde. 

 

Vi har även börjat planera för dopet. Förra veckan bokades datum och tid in. Igår beställde jag äntligen inbjudningskorten och har börjat klura på vilken dekoration vi skall ha och vilket färgtema. S hade ju grön. Frågan är om vi ska välja samma nu eller om vi ska ta något annat. 

 

 

 

Den stora var jättetrött och den lilla hade ont i magen. Den stora höll sig lugn när den lilla skrek och när den lilla blev lugn och somnade så körde den stora igång att testa sig mor. Som alltid när han blir övertrött. Så först kom vi inte upp på hans rum förrän 40 minuter senare än den tänkta tiden, sen tog det 1,5h till. Jag kände mig helt slut efteråt(mycket pga värmen ute som gör att det är galet varmt inne också) men ville inte gå och lägga mig förrän jag fått sitta själv en stund. Så här sitter jag nu och strax är klockan lik förbaskat 23. Ja, men då siktar jag på imorgon istället! 

Idag blir minstingen redan 6 veckor gammal. Helt galet vad fort det gått! Och han växer ju så att det knakar. Under dessa veckor har han gått upp 1,5 kg + lite till samt vuxit ca 7cm på längden. Har får i sig gott om käk kan man säga. När vi var på BVC sist så sa sköterskan direkt hon såg honom "vad har du gett honom?" För att hon med ögonen kunde se att han vuxit på sig bra. Det är så roligt att det finns så mycket olikheter på våra söner, vilket det ju var även redan i magen. Lugnet däremot, det har dom båda två. 

Idag var S hemma med oss, vi skulle på "äventyr"(som S börjat säga). Vi skulle på kosläpp. Och likt förra året var det pissväder med ett konstant regnande. Men vi packade ihop oss och klädde oss varmt och tåligt direkt efter frukost. Jag visste ju vilken gegga det skulle vara där borta så jag tog med singelvagnen till S, lillebror skulle få åka bärselen jag köpte i förrgår. Och det gick faktiskt otroligt bra! Även om vagnen knappt behövdes under den 1,5h vi var där. Kändes lite extra roligt när en annan mamma gick ikapp oss med sitt barn på väg mot parkeringen som var imponerad över att jag var där själv med en pyttis och en tvååring i regnet och geggan. Men när äldre kiddot verkligen gillar djur så underlättar det så sjukt mycket. Vi tittade på suggorna, klappade kalvar & kvigor & kossor innan själva släppet och det är så otroligt roligt att se lyckan i sitt barns ansikte. Som när han blev slickad på av en stor kossa och inte ens blir rädd, han fnittrar och säger att den pussade honom och vill gå nära, nära och klappa. Men jisses så trötta vi var efteråt alla tre! 

Kom på en annan grej igår, att vi då hade bott i huset i ett helt år. Det är helt galet vad fort det gått, och vad mycket vi faktiskt hunnit utvändigt. Att jag dessutom varit gravid i 9 av de 12 månaderna känns ju också helt galet. Snart får vi lägga lite krut invändigt också på att inreda lite mer personligt. 

Annars då? Väggen i garaget är klar, det ska bara upp lite lister. Hela gräsmattan är gjord på nytt där vi ändrat lut och sått om, eller J jobbade galet mycket med det i helgen. Vi har köpt utemöbler som kommer om ca 1vecka. Vi har bestämt vad vi gör på midsommar och en del av J's semester. Och jag har gått den längsta promenaden på jag vet inte hur länge, igår gick jag och hämtade S på föris och totalt blev det 5,78km. Känns så härligt att kroppen pallar det. 

Och vilken härlig dag det varit! Fantastiskt väder med skön värme. Och så har det varit så mycket annat att vi inte hunnit med att tömma diskmaskinen förrän efter middagen. Besök gånger två, amning, handling inför helgen, målning i garaget, bakning, dammsugning och matlagning. Och imorgon ska vi försöka ta oss iväg och titta på utemöbler, så att vi inte blir utan hela den här sommaren också. Har spanat in lite olika via nätet, så jag har sett ut några olika som vi ska spana kite extra efter och på. 

Idag så la jag den mindre bredvid den äldre, på hans arm. Och han blev så stolt och mallig. Sedan låg han och sjöng för honom, blinka lilla stjärna och bä bä vita lamm. Och precis efteråt vankades läggning och han ville då att lillebror skulle följa med och sova med honom i hans säng. Hjärtat smälte ju, underbara unge! 

Jag hoppas verkligen att de kommer få en fantastisk syskonrelation. Att den kommer vara stark och hålla livet ut!

Annars är det rätt lugnt, lillebror är fortfarande världens lugnaste och jag försöker lära mig hur ofta han äter, hur mycket tid jag har på mig när han väl ätit innan det är dags igen. Jag tycker att det börjar jämna till sig något. För det var väldigt olika tidigare. Och så kämpar vi med att få honom att faktiskt rapa. Men trots lite gasig mage gör han inte mycket väsen ifrån sig mer än lite knorrande ibland. 

Jag är så glad och tacksam, tänk att jag fått två fantastiska ungar. Något jag aldrig tagit för givet att jag skulle få, men som jag upplevde en rädsla över att inte få vara med om. Nu har vi två skatter och det är oslagbart! 💛💚

Helgen har bara gått så himla fort. Och då har vi hunnit med att hämta och installera nya soffan uppe, sälja de gamla som stod där, kört iväg ett lass skrot på återvinningen, påbörjat skiljeväggen i garaget, haft besök och bara myst. Men det är väl därför det gått så fort också. 

Men det har gått över förväntan. Det svåra var mitt på dagen vilan. Den stora var övertrött efter en tidig morgonuppstigning och den lilla blev hungrig. Där kom buset och en låst mamma. Lite mer än en timma senare än vanligt slocknade den stora och sedan slocknade även den lilla och jag. 2,5h senare vaknar jag och en kvart senare väcker jag den stora. Tiderna och rutinerna blev lite kaiko så här första gången. Men jisses vad den stora varit på bra humör efter att ha lyckats sova så länge. Då känns det som en fis i rymden att det inte riktigt blev som det brukar. Och det är bara att försöka hitta nya knep för att få rutinerna att fungera, gör det kommer att ske många fler gånger att det bara är vi tre hemma. 

Men så mycket man glömt av sedan sist som man påminns om nu. Känslostormarna som attackerar en, oroligheten och en viss känsla som kommer i kroppen specifikt under amningen. Bland annat. Imorgon ska vi på första BVC-kontrollen så det blir skönt att prata av sig lite samt se viktökningen som bara måste ha skett med tanke på allt ammande. 

Näe, nu är det tack och godnatt för idag! 

Lillebror är precis lika lugn som storebror var. Det trodde vi aldrig var möjligt. Speciellt inte med tanke på hur mycket vildare han var inne i magen. Det är bara att hoppas det håller i sig. Storebror är så fin, omtänksam och lite mallig. Att se dom tillsammans får det att värka i hjärtat, av kärlek. 

För övrigt, jag gissade fel på födelsevikten med 29g. Hur galet nära är inte det? 

Morgonen efter bf gick både slempropp och vatten, jag som hade gissat att jag skulle gå minst fyra dagar över tiden om jag väl gick över. Tji fick jag. Tack och lov gick vattnet hemmavid, före förskolelämning och inte alls med samma explosion som med storebror. Hur det än artade sig ville förlossningen ha in oss för en koll klockan 14, för att se att det verkligen var vattnet. Men jag var bombsäker, jag kände igen känslan av hur det inte går att stoppa och det känns som att man kissar på sig gång på gång. Hade hur som helst bara starka sammandragningar/förvärkar vid det tillfället, ingenting som störde mig speciellt mycket. Drog det inte igång av sig själv under kvällen/natten så skulle vi morgonen efter bli igångsatta pga vattenavgången och infektionsrisken. Min syster kom och hämtade lilleman halvsju, för vi tänkte att det nog blir bäst så hur nu det än vill arta sig. Och vilken himla tur! För trettio minuter senare startade värkarna. Två timmar senare sa det bara pang och de var regelbundna med tre stycken på tio minuter. När J ringde förlossningen så trodde hon att det var för tidigt men att vi gärna fick komma in för en koll. Bara från dörren in till rummet hann jag få tre stycken. De kunde med andra ord säga på en gång att vi blir kvar. Sen höll det på sådär länge, och blev bara intensivare ju mer tiden gick. Och så drog "kamelvärkarna" igång, de med dubbla toppar. Så när jag vid 01.30 bad om epidural och väl fick det var det en enorm befrielse! Det var nog det bästa valet jag gjorde under "förarbetet", för den tig så in i helvete bra. Jag kunde till och med sova ett tag(2,5 centimetrar!). Så på morgonen ökades allt eftersom för att sedan resultera i en helt perfekt bebis. Långsmal, en hel del hår och med en navelsträng på 1meter. Vi han. Med att ha två barnmorskor, och den andra var bara SÅ bra. Var så skönt när hon kom in i rummet och det var hon som hade haft kollen om vattenavgången och skulle ha ringt oss på morgonen. Kändes bara så naturligt att hon tog vid. Peppande, lagom "hård" och förstående. Helt rätt person inne på min förlossning. Och J! Vilken klippa han var under hela tiden (även om han själv förminskar och förnekar det), jag hade aldrig klarat det utan honom! 

Vi fick plats alla tre på BB, vilket var så himla skönt. Och vi har fått en så lugn och snäll liten kille. Vi fick sova hela första natten från 23-07.30. Han är verkligen lugnet självt än så länge, vi myser och mår gott hemma med en stolt storebror som även passar på att testa mammas och pappas gränser litegrann. Fullt naturligt.  Så vi myser på i vår bubbla och lär känna vår nya familjemedlem. 

Imorse blev det ännu tydligare, när slemproppen gick. Nu vet man ju aldrig när det bär av ändå, men det händer ju något iallafall. Snart kommer vi att få träffa vår lilla ärta! 

Men J är nog mer övervänt än mig. Det trodde jag knappt kunde ske. Han tycker det känns som att vi gått fem veckor över tiden. Vi har ju gått en månad längre än sist, så det är ju inte så konstigt att han känner så. Jag känner en spänning och enorm längtan, men känner mig inte alls sådär "övertids-knäpp" som man hör att många blir. Sen är det ju helt klart lite nervöst, förlossning snart. En förlossning som vi inte gjort tidigare. 

Mini är på sitt första tandläkarbesök, och han var peppad. Så jag hoppas det flyter på och att han faktiskt vågar gapa för att visa sina tänder, som han övat på att göra här hemma. 

Nu har jag sett att en som var beräknad dagen efter mig fick sin son inatt. Blir lite avis på att de redan har sitt pyre hos sig, vill träffa ärtan NU. Eftersom jag har som mest sammandragningar/förverkar kvällstid så blir jag lika chockad varje morgon att det inte kickat igång ännu. Men jag vet ju att det kan dröja ett par veckor till. Så även om jag vill att ärtan ska komma ut pronto så försöker jag även se det positiva i att det dröjer någon dag till eller mer. Mer tid tillsammans med S som då inte behöver dela uppmärksamheten med någon. För den tid som är nu kommer ju inte att komma tillbaka. Känns kanske lite extra viktigt just nu då han för första gången är lite mammig, han känner ju på sig att det är förändring på g han också även om han inte vet vad det innebär ännu. Jag hoppas innerligt att ärtan kommer vara hyfsat lik sin storebror, att h*n inte kommer drabbas av kolik och kommer att kunna sova en bra stund åt gången så att jag kan få ge lite extra tid och närhet till vår stora kille. En av mina rädslor är inte om kärleken kommer kunna räcka till båda(det är jag övertygad om!), utan att den äldre ska känna sig åsidosatt utan att kunna berätta det.

Idag skulle vi kolla upp hans hosta på vårdcentralen. Så jag har förberett honom hela dagen på att vi ska fara och träffa läkarn och kolla hostan, och han har varit helt med på noterna. Dessvärre blev det 45 minuter i väntrummet, vilket kanske inte var till vår fördel inför besöket. Men till slut blev det minis tur. Och direkt vi kom in på rummet sa han att han ville ligga på britsen. Men han skulle sitta i mitt knä och lungorna skulle lyssnas på, vilket gick kanon. Sen sa han fortfarande att han ville ligga på britsen. Så läkarn sa att han ju måste få göra det när han ber om det, och att han då kunde passa på att undersöka lite extra. Så mini låg som ett ljus på britsen medan läkarn fick klämma på magen, titta i munnen samt kolla öronen. Läkarn sa att han aldrig hade träffat på någon tvååring innan som var så lugn och duktig. En något chockad men otroligt stolt morsa! Och mini var så himla nöjd både då och nu efteråt när vi pratat om det hemma. 

Jag tror helt enkelt att han sett och lärt så otroligt mycket av att vara med till barnmorskan. Där han sett mig få blodtrycket kollat, blivit stucken både i finger och armveck, legat på britsen där han fått sitta på sidan om mig, sett mamma kissa i en burk och allt som hör till. Vi hade aldrig kunnat ge honom den erfarenheten på egen hand hemma, och skulle jag göra valet på nytt så skulle jag göra exakt likadant som vi gjort. Med facit i hand så har han utvecklats väldigt mycket av det och om vi har tur kan det här hålla i sig framöver. 

Nu kan vi räkna dagarna på en hand, tills vårt bf-datum. Jag har ju trott på den 6e, alltså idag, men känner ingen större skillnad mot för tidigare dagar. Men än är ju inte dagen slut.

Alltså den här tvåårsåldern är ju fantastisk och krävande. Det ska verkligen vara fullt fokus och allra helst ska vi sitta kloss intill vid lek, i nästa sekund är det hyss på g(en ny toarulle fick sig ett dopp i handfatet imorse tex). Och det är ju en del tårar och tandagnisslan när man inte får som man vill. 

Men det här snackandet! Så underbart det är. Som när vi sitter och käkar macka imorse och han helt spontant säger att han vill fara på förskolan "fara min rönnen!". Eller som när en fd Björklövenspelare är och lämnar sina kids samtidigt på förskolan och hans bil står på parkeringen(med lövendekaler och allt), "hej lövenbilen! Bilen framme. Hejdå lövenbilen!". Har man en son som gillar hockey och skridskor och vet precis vad Björklöven är, så blir det ju såklart extra fint alltihopa. Och vilken koll och vilket minne en tvååring kan ha, ibland häpnar man ju! Han har stenkoll på att det ska vara Björklöven och Liverpool(han går själv och hämtar supporterhalsdukar i pappas byrålåda när det är match), han pratar ofta om sin gamla fsk-fröken som slutade för 1,5 månad sedan och han snappar verkligen upp allt. Han vet att han får gå ut på bron medan vi klär på oss för att det annars kan bli så varmt att vänta inne. Så i måndags ber han mig "hämta dadda, dadda följa. Sixten sitta bron vänta". Vilket han faktiskt också gjorde, som ett ljus. Ibland kan man verkligen föra helroliga kortare konversationer, och han har fattat det där med skämt(speciellt när det gäller mammas namn, haha). Det är helt otroligt egentligen vad som kan hända på bara ett par månader! Det är ofta(typ varje dag) jag och J säger till varandra på kvällarna hur rolig han är vår son. Och man glömmer genast att man tex fick jaga fatt i honom ute för att bära honom under armen in alldeles lerig eller bära honom skrikandes till bilen för att han hellre ville plaska i vattenpölen i icke plaskvänliga kläder(han brukar få plaska fritt när vi är ute annars).