Jag vet inte vad jag ska säga, är helt tom på allt.
Förutom kärlek, vill bara ha hem min älskade J.

Att tro att man är vänner är tydligen för mycket. Hunden dömer alla efter hur dom själv betett sig. Jag känner mig blödig som tusan och har inte en susning om jag ens litar på folk längre. Mina ögon svider och är kliande röda. Så slutar det när man vill ha en "tjejkväll med dom man trodde stod en närmst".

Jag vet att jag inte borde skriva det här,
men jag kan samtidigt inte tillåta det.

(Jag hatar det här!)