Om en timme måste jag fara. Jag är inte mentalt förberedd.
Rädslan är så uppenbar. Ska försöka dölja det, men börjar
tårar rinna så blir det svårt. Sen får jag vandra runt bedövad
i käften, för utan bedövning gör jag ingenting!

När jag var liten så begrep jag inte hur man kunde ha tandläkarskräck,
jag var inte det minsta skraj och tyckte mest det var bra att få slippa undan
skolan en stund. Men sen jag råkade ut för att dom gjorde ett fel som jag
gick runt med i 3 månader så begriper jag att det är så lätt hänt. Och idag
ska jag göra samma "ingrepp" som då. Bävar inför det här.

Numera hatar jag till och med bara själva ljudet.