Ända sedan jag och J var söderut, den där dagen i Stockholm så har jag
funderat och tänkt kring en grej som blev så uppenbar inför våra ögon, men
jag har inte velat det riktigt för att det känns så ledsamt.

Vi parkerade ju bilen vid Karolinska, på barnsjukhussidan. Den säkraste parkeringen vi kunde finna. Och när vi skulle in till tunnelbanan gick vi igenom sjukhuset och lånade toalett. So what? Det är ju normalt att behöva pinka. Men när jag väntade på min tur så hann jag reflektera över en liten flicka som kom gående invirad i en filt tillsammans med en dam(troligtvis hennes mamma?), på en varm sommardag. Tankar gick genast genom huvudet i ilfart, det blixtrade fram olika scenarion. Jag har hört att många cancerpatienter är frusna av sig, så det kunde vara det eller så kunde det vara något helt annat. Kunde inte slita ögonen från henne, min medkänsla den stunden var så uppenbar, tyckte så oerhört synd om flickan. Det blir min tur och sen går vi ut för att fundera hur vi ska ta oss till sankt eriksplan.

När jag vänder mig om ser jag att det finns ett litet utefik/lunchställe precis vid andra sidan om ingången. Där sitter en pojke och pratar med vad jag förmodar var hans pappa. Pojken är nästan helt kal på huvudet och där kom känslan igen. Cancer. Den där jävla skitsjukdomen. Stackars, stackars pojk. Och stackars, stackars familj. Det är så otäckt att se sanningen i vitögat, att något så hemskt ska bli så uppenbart mitt framför ögonen och inte bara i text eller ord.

Jag vet en enda som dött av cancer(under min levnadstid) och under
sjukdomsperioden så såg jag honom aldrig. Men under hela min fotbollstid
så var denne person närvarande i vårt sammansvetsade lag, han var vår
tränare. Jag grät som ett litet barn på begravningen.

Det är en sjukdom som skrämmer livet ur mig. Jag har funderat flera gånger om "tänk om jag skulle få det, hur skulle jag reagera?", förkrossad och glädjen skulle försvinna. Tänk om det hände någon i min närhet, jag skulle gråta så oerhört mycket för dennes skitsjukdom samtidigt som jag skulle ge 110% för att stötta personen i fråga. Jag är så rädd för den sjukdomen att jag knappt vågar tänka på den egentligen men kan inte låta bli att göra det med tanke på hur elak den är mot människovärlden. Det skulle vara så oerhört skönt om man kunde utplåna det.

Jag lider med alla, vän som familj som mist någon i cancer av något
slag. Lider med dom som lever med det runt hörnet. De som någon
gång haft det. Ni är så starka.