Det här bju jag på.

Mina fingertoppar känns sönderbrända av nydiskade glas, bestick, karotter
och kastruller samtidigt som ovansidan handen känns torrare och torrare.
Ryggen kan komma att krackelera vilken dag som helst, den gör så äckligt
ont. Nämnde jag igår att jag brände mig i ugnen då?

Man skulle kunna säga att jag provat på en ny sorts arbete för min del. Att diska haklappar inne på avdelningar kan inte jämföras med att stå i köket någonstans. Det är en ny erfarenhet för mig det här. Nu vill jag bara få återgå till det normala, att få jobba med barn.

När jag kom dit imorse blev jag erbjuden kläder som jag var tvungen att ha under dagen, det är det ni ska få skratta åt om en stund. Hon jag jobbade med(då hon väl var i köket) var väldigt trevlig och gav positivt beröm. Det var nämnligen temavecka i veckan och hon skulle vara ute på en avdelning och göra lunch tillsammans med dom och så. Jag? Jo jag skulle diska upp frukosten, göra iordning sallad och portionera ut mat och diska ännu mer.

Nu till kläderna jag hade på mig. Självklart mina fejkcrocs som alltid när jag jobbar(dags att införskaffa nytt på den fronten nu), det var det enda som var mitt eget. Sen så blev det en svart lite större piké t-shirt, mattantsbyxor och sån där hemsk svart mössa man knyter bak i nacken(för att hår ej ska trilla i maten) och ett urtvättat blått förkläde. Till en början skämdes jag något så oerhört över mössan där, jag trodde aldrig någonsin att jag skulle ta på mig en sådan i hela mitt liv. Men det gick över. Vill ni se bilder? Hahaha.. Klart ni vill. Och ja ni får skratta för det gjorde jag också när jag klädde på mig allt.



...hahahah.

En annan grej jag nu tänker berätta har att göra med att jag gick på just det dagiset som liten(1-5år). Jag satt och åt min lunch och en kvinna kom in i personalrummet och sa som skämtsamt att "jaha, så nu har du hittat tillbaka hit till huset" ungefär. Jag svarade med ett "ja, men det är ju ganska många år sen jag gick här nu". Varpå hon säger att hon tycker inte att det var så länge sen alls. Hon minns mig med andra ord och jag minns inte henne, inte ens ett namn på personen kommer jag ihåg. Jag vet inte ens om hon jobbade på min avdelning. Men jag tyckte det var min skyldighet att komma ihåg hennes namn sen jag var liten att jag inte vågade fråga vad hon heter. Jag tror jag har ett vagt minne av att det var någon lite yngre som jobbade på min avdelning, det kan ha varit hon för det var trots allt 15 år sedan. Sen kände jag faktiskt igen ena fröken som jag hade, vet dock inte om hon kände igen mig. Sen fanns det en till sen förut, hon kände igen mig men det är inte så konstigt eftersom jag och hennes son gick i samma klass i högstadiet.

Det har trots allt hunnit hända en hel del under dom 4½ timmarna jag jobbade där
men nu är det bara skönt att få vara hemma och vila upp kroppen. Blev ett lite väl
långt inlägg nu men hade så mycket att berätta och hoppas att ni orkade ta er igenom
allt.



Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback