Igår hade jag en jobbig dag. Så mycke tankar och funderingar som snurrade runt, runt i huvudet. En massa jävla skit. Det är så många som behandlar en som en påse skit och beskyller mig för saker jag inte ens har med att göra. När jag försöker stå på mig och inte vara så likgiltig som en gammal trasa så får jag enbart skit. Jag trivs med jobbet, det är hur jag Får jobbet som är skit. Vänner orkar jag inte ens gå in på. Är glad för de ytterst få som verkligen bryr sig och visar att de fortfarande är ens vän och inte bara låter allt sina ut i sanden.

Jag mådde så jävla dåligt, och att ligga hemma själv hela kvällen utan att kunna ventilera mig till den enda jag vågar visa mina tårar var skitjobbigt, så allt bröt bara lös när han väl kom hem. Och jag kan ingenting annat säga att jag är så oerhört lycklig som har honom. Min guldklimp, min prins, min älskling, han som gör mig lycklig!

Önskar verkligen att allt var annorlunda, men jag kan inte styra mer än hälften. Vilket känns ännu mer skit. Jag försöker, men det hjälper inte och jag känner mig hjälplös. Att må så dåligt av sånna grejer är så psykiskt påfrestande.

Jag vet inte ens själv, vågar jag publicera detta? Det är så mycket känslor, så mycke grejer jag inte kan säga helt utan att det inte ska vara generellt sett. Men samtidigt vill jag berätta att jag mår dåligt just nu...