Halvårsdagen.

Idag är den dag då vår skatt blev 6 månader. Tycker det är så galet, det har gått så fort. Tycker det känns som att det var max 3 månader sedan vi var på stand-up och vattnet gick med en väldig fart.

Hela förlossningsskedet gick ju också så fort då det blev akutsnitt 9timmar(vi mådde båda två så bra så vi fick vänta då det var supertryck på förlossningen&bb) efter att vi kom in pga sätesbjudning. Trots att jag endast lyckades sova 45minuter den natten på grund av upprymdhet över att vi snart skulle få träffa vår lillgroda(och en droppnål som satt obehagligt i handen) så gick tiden fort, kanske delvis kan bero på att jag inte hade det minsta ont och inte heller fick känna en endaste liten värk. Det var förns typ en och en halv timme innan operation som jag fick känna två sammandragningar. Thats it liksom. Känner mig snuvad på att inte ha fått känna en värk faktiskt, jag har ingen aning om hur jag skulle reagera och agera om jag fick uppleva det någon gång i framtiden. Att han kom en månad tidigt gjorde ju även att vi fick en helt annan start än man hade förväntat sig, inte hade vi räknat med att spendera 18 dagar på sjukhus, än mindre att vi skulle hinna med två sjukhus på den tiden inklusive en neonataltransport. Bara den där när man rullade in på förlossningsrummet utan både barn och man och man skulle äta "firarbrickan" samtidigt som man sätt och tittade på en bild på den lille, det var så märkligt. Var vår lille ute? Ja, magen var ju i vart fall borta. Och alla rörelser i den var väck. Jag kommer ihåg den tiden så väl, även om det känns som att det var en evighet sedan.

När jag sitter och tittar tillbaka på bilder från första månaden så kan jag knappt begripa att han var så liten som han var. Han har vuxit och blivit så stor min älskade lilla kille, nu väger han som att det skulle vara hans födelsevikt gånger tre och har utvecklat en personlighet som man märker av mer och mer för var dag. Han är så glad, bestämd och viljestark, något han kommer ha stor nytta av när han blir äldre om han hanterar det på rätt sätt. Det har gått ett halvår som gått i rasande tempo samtidigt som det känns att han varit hos oss för alltid, han är det mest självklara i våra liv. I mitt liv. Jag älskar honom så att det gör ont, min lillgroda!









Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback