Längtan om löpning!

Igår hade vi en så förträffligt fin dag här i Umeå, första riktigt varma vårdagen utan en massa blåst. Mössa och skaljacka var för varmt. Tvingade dock mig själv att behålla skaljackan på, vill inte bli sjuk. 
 
Igår var vi till huset som nästan alla dagar, jag måttade de exakta måtten i klädkammaren för att kunna rita upp och planera vilken lösning vi skall ha där inne efter att tidigare under dagen spånat lite. Satt sedan under kvällen och ritade, ritade och ritade. Och funderade på vad som skulle bli bäst måttmässigt. I slutändan tror jag att det verkligen blev bra, så jag hoppas att det blir som tänkt i praktiken också. Det är ju ingen supergigantisk klädkammare så man vill ju såklart komma på den bästa lösningen för oss såklart. Beställde då även hem konsoler som ska målas vita så att jag kan börja med det nästa vecka. För då kan vi sätta igång och skruva upp det så fort ytskikt på väggar och golv på övervåningen är klart. Man vill ju gärna slippa det när man väl får flytta in, det bästa är ju att bara kunna få lägga in/hänga upp allt på en gång.
 
Men när vi då hade varit i huset så skulle J springa hem. Och fy bubblan så avis jag var på honom! Jag vill också springa! Ännu mer avis är jag över att han ska delta i blodomloppet, jag vill också göra det. Sedan såg jag fleeera löpare på vägen hem och kände såklart om möjligt ÄNNU mer sug eftre löpningen. 
Varför kan jag inte springa då? 
Jo, min senaste sjukgymnast(på sports medicine) har sagt åt mig att inte göra det pga bröstryggen. Det är för stötigt och ryggen är alldeles för still när man springer. Jag ska aktivera min rygg, framförallt med rotationer. Så typ stavgång i backe, crosstrainer och enhandsfattade övningar för ryggen är vad jag ska göra.
Men det är klart att det svider. Jag gillar löpningen, även om jag inte är svinbra på det. När jag var gravid så tror jag att jag sprang sista gången i v15 eller något sådant. Efter det längtade jag som en tok till att få springa, det var det jag längtade mest efter att få göra när magen var försvunnen och kroppen var redo. Det blev inte många turer förra sommaren, utan bara ett par få(som gick över förväntan faktiskt efter graviditet och snitt). 
Så den dagen jag kommer kunna springa igen så kommer ingen att vara lyckligare än jag!
 



Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback