Hjärtat i halsgropen.

Lille S älskar att klättra och utmana ödet. Men att gå var inte lika lättsamt att släppa helt. Han klättrar på allt som går att klättra på och har så gjort ett tag. Han har dock haft rätt bra koll på sin kropp. Men från sina första steg till att släppa helt tog det 2,5 månad. Han kunde gå längre sträckor, stanna upp, sätta sig försiktigt ner och även vända. Men valde att inte göra det. Ibland visade han vad han kunde för att halvtimmen senare totalvägra att ens ta ett litet steg. Men när det för två veckor sedan(på lördag) lossnade helt så gick han som om han gjort det i flera månader. Han har aldrig tvärstupat, har han ramlat har det varit för att han halkat pga en socke som sitter snett eller snubblat på en sandhög eller grästuva utomhus. Två dagar senare så bara fattade han att man inte måste resa sig mot möbler. Och när han sitter eller när han snubblat och tittar på oss för att han vill ha hjälp och vi säger "ställ dig upp, då kan du ju gå" så gör han precis det. 

Summan av kardemumman är att det tog lite längre tid innan han tordes släppa spärren helt, men när han väl gjorde det så har det gått som en dans. 

Vad som värre är, är att han klättrar och utmanar på det viset istället. Och idag ramlade han för första gången på ett sådant sätt att det gjorde så fruktansvärt ont i mammahjärtat. Lilla unge vad du skickade upp mitt hjärta i halsgropen! Om jag bara hade hunnit en halvmeter till så hade jag hunnit fånga upp dig och vi hade sluppit det där fallet. Men efter en liten paus med mys och närhet så var du upp och tänkte klättra igen, och med 1177 som lugnat neg mig så kändes allt mycket bättre. Älskade, underbara lilla unge! 💕



Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback