Nu har jag sett att en som var beräknad dagen efter mig fick sin son inatt. Blir lite avis på att de redan har sitt pyre hos sig, vill träffa ärtan NU. Eftersom jag har som mest sammandragningar/förverkar kvällstid så blir jag lika chockad varje morgon att det inte kickat igång ännu. Men jag vet ju att det kan dröja ett par veckor till. Så även om jag vill att ärtan ska komma ut pronto så försöker jag även se det positiva i att det dröjer någon dag till eller mer. Mer tid tillsammans med S som då inte behöver dela uppmärksamheten med någon. För den tid som är nu kommer ju inte att komma tillbaka. Känns kanske lite extra viktigt just nu då han för första gången är lite mammig, han känner ju på sig att det är förändring på g han också även om han inte vet vad det innebär ännu. Jag hoppas innerligt att ärtan kommer vara hyfsat lik sin storebror, att h*n inte kommer drabbas av kolik och kommer att kunna sova en bra stund åt gången så att jag kan få ge lite extra tid och närhet till vår stora kille. En av mina rädslor är inte om kärleken kommer kunna räcka till båda(det är jag övertygad om!), utan att den äldre ska känna sig åsidosatt utan att kunna berätta det.