Snacket.

Just nu känns det som att jag blir tröttare och tröttare för varje dag som går. Och vädret hjälper ju inte direkt till heller med sitt regnande. Men det kanske finns något tecken med det också. Jag har ändå sovit rätt bra två senaste nätterna, så jag kan ju inte klaga på det heller. 

Nu kan vi räkna dagarna på en hand, tills vårt bf-datum. Jag har ju trott på den 6e, alltså idag, men känner ingen större skillnad mot för tidigare dagar. Men än är ju inte dagen slut.

Alltså den här tvåårsåldern är ju fantastisk och krävande. Det ska verkligen vara fullt fokus och allra helst ska vi sitta kloss intill vid lek, i nästa sekund är det hyss på g(en ny toarulle fick sig ett dopp i handfatet imorse tex). Och det är ju en del tårar och tandagnisslan när man inte får som man vill. 
Men det här snackandet! Så underbart det är. Som när vi sitter och käkar macka imorse och han helt spontant säger att han vill fara på förskolan "fara min rönnen!". Eller som när en fd Björklövenspelare är och lämnar sina kids samtidigt på förskolan och hans bil står på parkeringen(med lövendekaler och allt), "hej lövenbilen! Bilen framme. Hejdå lövenbilen!". Har man en son som gillar hockey och skridskor och vet precis vad Björklöven är, så blir det ju såklart extra fint alltihopa. Och vilken koll och vilket minne en tvååring kan ha, ibland häpnar man ju! Han har stenkoll på att det ska vara Björklöven och Liverpool(han går själv och hämtar supporterhalsdukar i pappas byrålåda när det är match), han pratar ofta om sin gamla fsk-fröken som slutade för 1,5 månad sedan och han snappar verkligen upp allt. Han vet att han får gå ut på bron medan vi klär på oss för att det annars kan bli så varmt att vänta inne. Så i måndags ber han mig "hämta dadda, dadda följa. Sixten sitta bron vänta". Vilket han faktiskt också gjorde, som ett ljus. Ibland kan man verkligen föra helroliga kortare konversationer, och han har fattat det där med skämt(speciellt när det gäller mammas namn, haha). Det är helt otroligt egentligen vad som kan hända på bara ett par månader! Det är ofta(typ varje dag) jag och J säger till varandra på kvällarna hur rolig han är vår son. Och man glömmer genast att man tex fick jaga fatt i honom ute för att bära honom under armen in alldeles lerig eller bära honom skrikandes till bilen för att han hellre ville plaska i vattenpölen i icke plaskvänliga kläder(han brukar få plaska fritt när vi är ute annars). 






Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback