Andning.

Efter att ärtan varit lite lugnare än vanligt idag(har ändå känt små rörelser med jämna mellanrum) så har det nu satt igång på den vanliga nivån. Så skönt! Även om det innebär att revbenen får ta stryk så är det härligt. Jag har börjat vänja mig vid karatesparkarna, de måste liksom finnas där jämt. Oavsett om det är dag eller natt. 

Men jag hade verkligen inte tackat nej om den lille ville sjunka ner i bäckenet litegrann. Ibland är det så jäkla tufft att andas, och att ta djupa andetag går liksom inte. Det finns inte plats för lungorna att blåsa upp sig helt. Var inte så förvånande när barnmorskan sa att livmodern nu går upp mellan revbenen. Förstår liksom inte hur jag ska kunna bli större än såhär och ändå vara människa. Har faktiskt tänkt en del på alla dom som burit fler än ett barn på samma gång, att deras kroppar fasiken är sjukt grymma! 



Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback