Kluven.

Jag är större den här graviditeten än förra. Förra gången upplevde jag det aldrig jobbigt, men så var ju S en lugn bebis som låg i säte inne i magen. Den här bebisen ligger rätt, och sparkad mig på höger sida och revbenen heela tiden samtidigt som det trycker mot revbenen underifrån så att det blir lite svårt att andas. Det i kombination med trötthet och foglossning gör att jag känner mig kass, jag orkar ju typ ingenting. Och när jag väl pressar mig lite så är jag helt färdig sen. Så just nu ser jag gärna att de sista sju(max 9 veckorna flyger fram). 

Sen har jag sånna kluvna känslor. Jag är ju hemma på gravpenning, men S går ett par timmar per dag på förskolan. Det dåliga samvetet kickar in, för jag vill orka vara med honom hela dagar. Men som kroppen är nu så är det förbannat tungt. Även om vi inte gör några utsvävningar alls. Och nu går det femte sjukan på förskolan hans, och jag törs inte skicka dit honom heller. Inte förrän jag fått råd från barnmorskan. Som jag kontaktade idag men som aldrig ringde upp. Jag vill ju ha honom hemma för att det är helt underbart, samtidigt som jag bävar för att han ska behöva vara hemma i typ en månad. Bävar för hur min kropp ska palla och att min förminskade ork bara gör mig till en lipsill. Så jag är rätt besviken på att hon faktiskt inte ringde upp idag. 



Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback