Nu hålls tummarna ännu mer. Men samtidigt så finns inget hopp,
hur fanken det nu går ihop. Viljan finns, men hoppet är lite väl avlägset.
Antar att det är en del av livet.

Imorgon kanske jag får mina beställda saker, det hoppet finns iallafall.

Som vanligt har jag mina roliga vardagliga sysslor jag borde piska mig själv till att göra, men det känns så trist. Bor ju ändå mest bara i plastpåsar. Var dock mer flitig igår hemma hos J när han var borta och städade kyl & frys, samt garderober och diskade. Tänk om man kunde ha lite pli på sig själv här hemma också. Känns bara så drygt!


Saturday night!