Tänker inte slänga ur mig någon klagoramsa här idag igen, tänkte mer på grejer jag har spekulerat i på slutet. Vars livet bär oss. Hur vänskapskretsen kan ändras, att man inte alls längre är vän med någon som man på riktigt trodde man skulle vara god vän med livet ut. Att man inte längre håller på med det som förut var ens liv. Att man kan finna det skrattretande av hur andras liv ter sig, hur ens eget liv ter sig. Det finns så mycket.

Det som jag tycker har varit absolut värst hittills, är att jag förlorat personer som jag trodde var mina vänner. Hur kan man någonsin egentligen tro att man ska hålla ihop vänskapen livet ut, att det inte kommer törnar som verkligen totalförstör något? Jag vet inte, men vi människor är ju hoppfulla och i vissa(ganska många) fall naiva. Jag var nog både naiv och hoppfull just i det fallet som jag tänker på, men det var väl egentligen där kring jul som jag gav upp hoppet helt och insåg att det aldrig kommer att kunna bli som förut, ifall vi ens kommer att kunna heja på varandra utan att vara lite bittra. I dagsläget kan jag erkänna att jag själv blir bitter när jag råkar se någon utav dom, just för det som hände. Men det lämnar mig ganska fort nu för tiden, det är ju inte så att jag kryper ner under täcket och gråter en skvätt längre(även om alla som stöttade sa till mig att dom inte var värd alla dessa tankar och tårar). Jag tog det hårt på riktigt, men jag har slutat att gräma mig även om jag ägnar det en tanke väldigt ofta, ifall det där enkla ordet förlåt hade kommit på tal hur hade då allt sett ut i dagsläget? Hade vi fortfarande varit vänner idag? Den tionde juli är det exakt 2 år sedan den där händelsen då allt gick över gränsen och jag bröt ihop av alla anklagelser. TVÅ ÅR. Jag har blivit starkare, det är helt enkelt det jag kan säga. Ingen får trampa på mig så hårt igen.

Jag både hoppas och inte hoppas att dessa två personer läser detta. Hoppas just för att de ska förstå vad lite som hade krävts just då för att det inte skulle behöva bli som det blev och att de inte gör så mot någon annan. Samtidigt så vet jag inte om jag vill att de ska veta att jag mått oerhört dåligt över detta.

ALLTSÅ, SÅ JÄVLA GLAD JAG ÄR!
Gamla datorn kraschade ju för 3½ vecka sedan och jag hade nästan gett upp hoppet om att de oöverförda bilderna inte skulle gå att rädda. Men AAAH, nu har jag dom här hemma på en extern hårddisk ikopplad i datorn. Känns så sjuuukt bra. SÅ tacksam för att det faktiskt finns folk som ställer upp och ger av sin tid för att hjälpa.


Såhär lycklig känner jag mig, precis som min härliga systerson på julafton!