Sitter och kollar igenom lite graviditetsbilder som jag inte hann med innan S kom och heller inte hunnit sätta mig med tidigare. Jisses vad overkligt det känns att se mig själv med den där magen, men jag kommer ihåg hur mysig den var och alldeles lämpligt stor. Jag kommer ju ihåg allt, men det är den där känslan man hade som är svår att greppa såhär i efterhand. Det som jag skulle ha ägnat ytterligare en månad åt(bara njuta av magen och att må bra som gravid) egentligen om lilleman inte hade haft så bråttom ut. Nu är han 3,5 månad och natten till måndag var första natten som han sov hela natten, jag kände mig så utvilad när vi väl klev upp. 

 

Det är ett annorlundare liv vi lever nu jämfört med förut. Tidigare var vi bara två, vi jobbade och vi tränade tillsammans flera dagar i veckan och hade massor med dötid tillsammans att bara slå på en film bland annat. Nu är vi 3, med den mista i totalt och självklart fokus. J jobbar och så håller han på med husbyggnationen och försöker träffa folk så ofta det går. Jag tror jag har sprungit 4 gånger, och då var två av dom med barnvagnen(känner ingen panik kroppsmässigt, men det är så skönt att röra på sig efter all tid som jag spenderar i soffan med lilleman). Det är knappt vi hinner eller ens orkar se klart en film nu för tiden, men det rör mig inte i ryggen. Jag är hellre med sonen och karln och bara gör det vi gör. Den här tiden är nu, sedan kommer nästa och jag vill fortsätta njuta. Det är bara liiite svårt att trycka in min kreativa sida mitt i allt det här, haha. Men några mössor och haklappar har jag sytt, samt påbörjat vimplarna till dopet och ritat skisser på möbler jag vill göra/göra om till huset som vi får se om de kommer kunna bli verklighet eller förblir just skisser. 

 

 

Och jag är så sugen på att pyssla nuuu, frågan är bara när jag ska finna tiden. Hade tänkt sy vimplar(till dopet), haklappar så att det finns när det väl är dags att börja smaka saker samt några mössor med bättre passform än den vi köpt på kappahl. Hoppas att jag kan få sätta mig relativt snart.

 

Sitter och funderar. Den där vackra lilla krabaten, har han legat i min mage? Och när jag nu ser andra gravidmagar så kan jag sakna min lite extra. Jag trivdes väldigt bra som gravid, jag gillade min kropp otroligt mycket i det tillståndet. Kan bero på att jag mådde så ofantligt bra. Det trodde jag aldrig var rimligt innan, jag hade räknat med att få alla krämpor man kan få. Är så otroligt tacksam för att jag hade det som jag hade det, och för att jag fått bära vår värdefulla skatt.

 

Så otroligt långt mellan gångerna. Kanske inte jättekonstigt då lilleman upptar större delen av min tid, så det är som det ska vara. Han är fantastiskt snäll vår lille kille. Sitter precis och spånar på om vi ska shoppa en ny babysitter och att det inte är långt bort tills babynestet får åka ner på förvaring tillsammans med första kläderna. Tiden går, som alla småbarnsföräldrar säger, fort! I veckan blir han 2 månader och förra veckan tog jag allra första bilturen på egen hand med honom.

 

Ibland så kommer jag på mig själv med att tänka tillbaka på första tiden, hur pass långt ifrån den var mot för vad man hade trott att det skulle vara. Att förlossningen startade och gick till som den gjorde(den var kanonbra, men inte som jag hade tänkt att det skulle vara). Har funderat lite på framtiden, tänkt hypotetiskt på om jag skulle bli gravid med ett syskon, skulle jag bli rädd då? Eller skulle jag bara tackla det som om jag nu har jag en annan vetskap om det skulle bli likadant? Skulle jag gå och vara orolig för att föda för tidigt igen? Och om det nu skulle bli som jag trodde det skulle vara den här gången så är jag lika nollställd som innan. Det är i princip bara vattenavgången jag skulle känna igen(behöver ju inte gå när man är bland 1000 andra människor bara, det slipper jag gärna). Känner mig faktiskt snuvad på att jag inte fick känna en enda värk så att jag fick veta hur det kändes och hur jag skulle tacklat det. Inte ens en sketen eftervärk kände jag(kanske för att jag var så bedövad och när det väl släppte så stramade det så i såret och att magen skulle igång igen efter att ha fastat och det kändes mer? Har ingen aning.). Inte för att det ger så mycket att tänka på det just nu egentligen, men jag antar att det kanske är lite bearbetning över hur allt var. 

Dagarna tuffar på. Tycker det känns lite smått obegripligt att vi är inne i maj nu, trots att våren kom tidigt hit. Om 2 veckor blir vår lilleman 2 månader och det känns lite smått galet. Han är för det mesta världens lugnaste, men han har nu bjudit på sin första natt som inte riktigt varit riktigt så sömnrik som den kan vara, herregud vilket vrak jag var imorse. Eller vi är rätt sega hela familjen. Blev kanske inte ultimat när vi var uppe sent igårkväll heller då vi var på annat håll under valborgsfirandet och sedan hittar en full människa sittandes mot husväggen på asfalten när vi kommer hem. Man kan ju bara inte lämna någon så, det var 2 grader och personen kunde ha blivit ordentligt nedkyld så innan han var på benen så var ju såklart klockan ännu mer. Skönt att vi har långhelg tillsammans!

 

Det är så mycket jag vill fixa med nu. Jag har några fotoalbum att färdigställa som jag inte hann med innan S hade bråttom ut. Och mitt ritarsug är här(efter ett par år på vift)! Så nu vill jag beställa riktiga tuschpennor(pro makers) och inte bara rita med blyerts. Är helt inne på att jag ska göra min egna namntavla till lillgrodan. Jag vill sy lite samt en massa andra vardagliga ting och sånt som måste göras(hatar att fönstrena är skitiga och jag inte orkar ta tag i det tex, det är så sjukt tråkigt att putsa).

Sitter i soffan och är dyngtrött, lilleman ligger och sover här till höger om mig och karln är ute på jobbfestligheter. Det är bara det att det är inte lönt att krypa till sängs än förrän det har ammats igen och jag tycker aldrig att det är särskilt kul att krypa till sängs utan karln min heller. Lär kunna bli en seg morgon imorgon, ligga och dra sig läänge. Precis som jag och lilleman gör varje vardagsmorgon. Fantastiskt härligt när man varit uppe och ammat ett par gånger under natten. Fast jag hoppas att hela dagen blir seg och med fint väder så vi kan ta oss ut på en härlig promenad och utan några andra måsten. Ha en fin helg!

 

Dagarna rullar på, och idag har vi en riktig slappardag jag och lillgrodan. Att amma tar tid, och ork. Så vi behöver sånna här dagar, utan måsten. Då vi bara kan sova, amma och sitta i soffan tillsammans. Imorgon är det återigen bvc som gäller för att väga, nu borde vi ligga grymt nära 3kg med tanke på hur det såg ut i fredags. 

 

Tänk att det var igår som han egentligen var beräknad att komma ut till oss. Men imorgon är han redan en hel månad gammal. Att läkare nu skulle säga att han är 1 dag, för att de innan har räknat hans ålder i graviditetsveckor. Att när han kom så var han 35+5 och när han var en vecka gammal så var han 36+5. Vi som räknar tiden utanför och de som fortfarande räknat hans veckor som om han låg kvar i magen. Tiden har gått fort, samtidigt som den i början kändes väldigt långsam med tanke på hur dagarna såg ut då. Tänk att vi imorgon har varit föräldrar åt denna fantastiska lilla människa i en hel månad, mamma & pappa åt vår lillgroda.

 

Annars händer inte jättemycket. Vi försöker att leva på som vanligt, som innan lillen kom. Att träffa nära & kära och gå promenader bland annat istället för att stänga in oss helt. Kan kanske delvis bero på vädret, att våren faktiskt är här. Kan inte komma ihåg att vi någon gång skulle ha haft vår så pass tidigt som den kom i år(i mars) och att det nu är snöfritt. Det är klart att solen påverkar humöret och orken åt det positiva hållet. Ser fram emot sommaren och lite mera värme, en första sommar tillsammans med vår lille S. ♥ 

Tänk att vårt lilla pyre var beräknad om 4 dagar. Vid det laget har han varit hos oss i 4 veckor istället. Helt otroligt. Och vad fort det gått. Vi får se hur pass nära han är 3kg imorgon när vi ska på bvc, vår älskade lillgroda. Tänk vad annorlunda livet är nu, på ett så självklart sätt. Det är knappt jag minns graviditeten, samtidigt som jag minns att den var hur bra och mysig som helst. Jag saknar magen, samtidigt som jag är så lycklig att han nu är hos oss på utsidan. Att man kan få vara utan graviditetskrämpor(bortsett från karpaltunnelsyndromet i händerna) var ju galet lyxigt, jag som hade räknat med att jag skulle få allt, illamående, foglossningar mm. Jag önskar att alla fick uppleva en graviditet på samma sätt och slippa diverse krämpor. 

Lilleman ligger hos pappa och myser och jag surfar runt lite samtidigt som jag förundras över kroppen. Jag har gått ner 10 av mina 11 graviditetskilon på 2,5 veckor. Det hade jag aldrig räknat med. Och då har vi inte ätit speciellt bra egentligen. Tror att jag har produktionen av mjölk att tacka för detta(har pumpat ur sånna sjuka mängder). Visserligen är magen degigare och rumpan lite säckigare, men det kommer att ordna upp sig när det nu ska promeneras tills jag får börja röra mig ytterligare(snittet som behöver 2 månader till läkning först bara). Inte för att det är någon brådska över huvud taget, men jag längtar efter att få röra mig ordentligt. Har längtat efter en löprunda i flera månader även om jag säkerligen kommer få blodsmak i munnen när det väl är dags för den första.

Jag mår så otroligt bra och är så lycklig, jag har världens finaste pojkar! ♥