Jag försöker iallafall passa på att njuta av själva magen och rörelserna på insidan, för det är något jag vet med säkerhet att jag kommer sakna. Det är ju något av det mysigaste med hela graviditeten. Vätskan och foglossningen däremot är jag otroligt less på och vill bli av med. Och det kommer ju inte ske förrän den lille är ute. Sen skulle det ju vara skönt att inte känna sig som en val när man ligger i sängen och försöker vända på sig samtidigt som man ska ha koll på sina tre kuddar och täcket, haha. Och kul om karln klarade av att sova med mig varje natt, för som jag snarkar nu(låter som ett sågverk!) grejar han det inte riktigt. Jag kan ju på sätt och vis förstå honom, även om jag tycker det är tomt och trist. Men jag hör ju ibland att jag börjar snarka innan jag ens har somnat nu på slutet, så jag kan bara tänka mig hur det låter när jag verkligen har somnat. 

Det finns helt enkelt en del "biverkningar" som gör ont och en del som bara stör. Men det är det värt alla dagar i veckan! 

Numera är foglossningen all over the place. Höfter(mest baktill), ljumskar, skinkor och vid blygdbenet. Kunde inte hänga med grabbarna till lekparken och ica under eftermiddagen, och det om något gör mig lite ont. Jag fick istället lägga mig i badet i en timme i hopp om att det skulle kunna lindra, vilket det gjorde för stunden. Men snabbt är man tillbaka på ruta ett igen fast att man inte gjort något. Håller mina tummar att det är aningens bättre imorgon! 

Dels var S en rätt lugn bebis i magen. Men det kan ju höra ihop med hur han låg, att det var rätt trångt när han inte var nere i bäckengången över huvud taget. Den här krabaten ligger mer "rakt". Det är rätt häftigt att ha fått uppleva det på olika sätt. Och jag är så tacksam och glad över att ha fått uppleva det ännu en gång, trots krämpor som ibland är väldigt frustrerande och hämmande. Hämmande både för mig och resten av familjen. Det finns bra dagar och så finns det sämre dagar, och vi får försöka fokusera på de bra. 

Tyckte det var lite roligt i förmiddags när vi efter frukost gick ut och städade bilarna. Jag dammsög bilen som jag kör och J kommer och frågar om inte han ska göra det, varpå jag frågar "varför?", med tanke på att min kropp just idag tillåter mig. "Så att du inte föder nu" fick jag som svar. Jag svarar lite oförstående "här i bilen eller?". "Näe, men när vi är klara". "Men gör det något då? Det kanske bara är bra, vi är ju så pass långt gångna ändå". "Ja, det är sant". Och så fortsatte jag. 

Till saken hör att det var exakt det jag hade gjort på dagen när mitt vatten gick i förra graviditeten, även om inte det skedde förrän på kvällen. Men liite häftigt hade det varit om det faktiskt startade pga bilstädningen, då skulle man kunna säga att det var därför det blev som det blev sist. 

Men den här gången har jag ju lite halvdana känningar, och ingenting händer. Medan förra graviditeten hade jag inga känningar och så bara small det till. De här två graviditeterna skiljer sig på mer än ett sätt kan jag meddela, så det blir spännande att se om det bara beror på min fysiska startform eller om det är olika kön. Men jag känner mig redo för att ärtan ska komma ut nu. Idag har vi faktiskt varit gravid i hela två veckor längre än sist, nästan lite som att gå på övertid för vår del. Även om det är vad vi velat, för ärtans utvecklings skull. 

Den här påsken har vi inte gjort några större utsvävningar, vi har jobbat på med veden(mest J), mini är förkyld och så har vi varit på två skoterturer. Vi får se vad sista lediga dagen bjuder på imorgon. ☺️ 

Nu håller den lilla på att nattas av sin far(vi är duktiga på att turas om på den biten!), sen blir det en lugn men tidig kväll. Så får vi se vad morgondagen har att erbjuda. Sol? Snö? Utflykt? Lugnt hemmamys? Förlossning? Man vet aldrig, och vi får verkligen ta dagarna som de kommer just nu. 

G L A D   P Å S K ! 🐣

Som nu. Nu ligger jag kvar i sängen ovh försöker ta det lugnt bara medan jag hör hur de pysslar på där nere. Funderar lite på vad som ska hittas på idag. Kanske en bra dag för bebis att komma ut, fast det blir nog svårt då jag inte har några känningar alls. 

Visst kan jag åka dig själv, men han tycker om att få följa med på saker. Typ som att han varit med på varenda barnmorskebesök, eller gärna följer med på ica, på återvinningen, hjälper till att städa och tvätta. Och vi tycker att det är viktigt att han får se och vara med om alla bitar. Inte bara allt som upplevs som hopp och skoj(typ lekland, träffa kompisar, vara ute med skotern etc). Det är ju så lärorikt att få alla bitar. Att man faktiskt har "måsten" att göra också. Och framförallt nu när han pratar om allt han ser, hör och gör känns det ännu lite viktigare. Vi pratar om allt med honom, och han undrar ju såklart över det mesta också. Men även om vi kanske upplever de här "måstena" som lite tråkiga, så gör ju inte han det. Så varför inte ge honom dom bitarna redan nu? Men att få följa med på mammas eller pappas jobb är verkligen bara roligt för honom, och han leker ofta nu för tiden att han jobbar på pappas jobb med pappa och hans kollegor. 

Vi har idag alltså varit gravid i 9 dagar längre än förra graviditeten. Och jag har inte något problem med att själva magen är där den är och gör mig otymplig. Utan det är fogarna och vätskan som gör att jag vill vräka ärtan. Sen är jag så förbannat nyfiken på vem det är som bor där inne vilket inte direkt stillar längtan. 

Men jag gissar på att det är dags 6/4(inte bf-datumet). Blir det inte då(eller före det) så kommer jag gå över tiden i säkert fyra dagar. Men det återstår att se. Allt startade ju utan minsta känning sist, och ändå kan jag inte låta bli att känna efter lite extra nu om jag har några känningar. Jag har ju sammandragningar/förvärkar lite nu och då som jag känner av. Även nattetid. Men det är nog det enda. I eftermiddag har jag tid hos barnmorskan, då får vi veta om den lille har fixerat sig ännu eller inte. 

Mini har en väldigt jämngammal kompis på förskolan, det skiljer 11 dagar på dom. Sedan jag gick på gravpenning så har de ofta kommit och farit samtidigt på förskolan, och det märks. Snacka om busungar! Idag ville mini först inte följa med hem och skrek när jag tog på skorna, varpå kompisen skrattade. Till slut tog vi oss ut mot bilarna och kompisen halkade och druttade på ändan, varpå S skrattade. Sedan när vi kom igenom passagen och ut mot parkeringen så smet S iväg och sprang mot cykelbanan, varav kompisen hänget på. Efter kommer två höggravida morsor. Skitkul tyckte ju kidsen såklart! Och jag fick en bild i mitt huvud också över hur det måste ha sett ut, haha! Det är lite extra roligt att vi bor i samma by, så förhoppningsvis så har de här två gossarna goda förutsättningar för att skapa ett starkt kompisband som håller länge, länge. 

 

Annars har kroppen faktiskt varit rätt medgörlig i helgen och det tackar jag för. Igår kalasade vi inomhus hela dagen och idag har vi varit ute massor. Mini fick åka skridskor på åkern (hur idylliskt?) och så har vi varit på en liten skotertur. Kroppen protesterade som mest under tiden vi promenerade till och från åkern.

Annars är jag så förbaskat less halkan nu! Jag älskar vårvintern, med takdropp samt solens första värmande strålar och allt som hör till, förutom just halkan. Och den är extrem just nu. Extra jobbigt när man är gravid och har foglossning. Jag gjorde idag en vurpa, just på grund utav halkan, och att det dessutom är rätt knöligt på en del ställen. Tack och lov hann jag parera och vrida benet på något konstigt sätt så att jag inte gjorde illa mig supermycket, men litegrann i fogarna och i vristen. Men jag blev nog mest bara arg över att det hände, och lite rädd. Så nu vill jag gärna att det tinar ytterligare så att det värsta försvinner. 

Måndag imorgon och nya tag för en ny vecka. Blir det enpåskbebis eller kommer vi att ta oss förbi påsken också?  

Idag har vi äntligen fått kalasa för vår stora lilla kille, först kalasfrukost och sedan vanligt kalasfika. Han har lust som en sol hela dagen, tills allt var till ända och tröttheten kom ikapp. Men frågade man honom själv om han haft en bra dag så svarade han med ett starkt "JA!". Så då är vi också mycket nöjda. Och vi var rätt trötta vi också när allt väl var avklarat. Väldigt skönt att bebis hållit sig inne i magen tills att detta var gjort, för mig var det viktigt att mini skulle få en egen dag när vi nu står så pass nära inför en familjeförändring. En förändring som säkerligen kan komma att bli både tuff och kärleksfull för vår lille kille. 

Så, kära lilla ärtan, om en vecka är du så välkommen att göra entré ut i världen. Låt oss bara få ha storebrors kalas först. Vi längtar efter dig väldigt mycket och är så himla nyfikna på vem du är. Vi vet att du är väldigt(!) aktiv i magen och att du får min kropp att må sisådär, men vi vill veta så otroligt mycket mer om dig, lära känna dig och göra allt för dig. 

Just innan 9 imorse fyllde han alltså två år. Blev väckt med sång och att få öppna presenter i sängen. En lycklig kille minst sagt! Vi fascineras dagligen över hur han utvecklas och lär sig, hans viljestyrka och envishet samt hans goda hjärta. Vi är så glada över att få vara föräldrar till just honom, vår skatt! Men det måste medges, att han även kommer ge oss många grå hårstrån i förtid. Lilla gubben, kom alltid ihåg att mamma och pappa älskar dig! 

Idag räknades vi som smittfria, men vi hade ställt in kalasandet för säkerhets skull. Så vi var och lät mini åka skridskor på förmiddagen, vilket han som alltid uppskattar. Han är så otroligt viljestark när det gäller att åka skridskor att vi blir lika fascinerade varje gång. Jag har börjat plocka i vårt "rat-rum" som vi knappt har rört sedan vi flyttade in. Mer än att vi letat rätt på enstaka grejer och stuvat in ännu mer i en salig röra. Jag är inte klar än, men man kan ju se en hel del av golvet faktiskt. Och så skulle vi promenera, och den här gravida kroppen är verkligen ett projekt. Vätskan gör sig påmind ibland, som idag när alla mina skor var på tok för trånga(ville inte gå i skoterskorna). Men det fick gå ändå. Då var frågan bara om fogarna skulle hålla? Nja, den som vanligtvis strular mest, den höll sig väldigt bra. Men jääklar vad det tröck i bäckenet ner mot ljumskarna. Trots de grejerna då var det riktigt skönt att komma ut och röra lite på sig. Men nu ligger jag strandad i soffan och ska försöka ta mig i kragen och hoppa in i duschen så att det är gjort. 

Lämnade mini på föris och hann typ bara hem innan jag fick ett samtal om att han åkt på magsjuka. S U C K ! Det är fan inte sant. Igen!? Jag blir så frustrerad över det hela, att han måste åka på den äckliga sjukdomen igen, att vi är kvar i det förbannade sjukdomsträsket och att vi måste ställa in uppgjorda planer ännu en gång. Det måste vara någon som inte håller sin unge hemma de timmar man ska vara hemma efter senaste symptom, någon som tycker det är okej att "fuska" på den biten, och det gör mig rent utav ledsen och arg.

Det är fantastiskt vårväder ute, och alla visar det ju såklart via sociala medier. Vilket jag nog också skulle gjort om vi var friska. Men det förstärker bara min ledsamhet ännu mer, att vi är fast i det här. Att inte vi också får njuta. Istället sitter vi här ännu en gång, med tvn på och soffan inklädd i diverse försök till kräkskydd. 

Det vi nu hoppas på är att det är lindrigt, att det inte blir något mer. Så att vi kan ha den lilles kalas på söndag som tänkt. Även om det blir köpefika rakt igenom. Man ställer sig liksom inte och bakar om någon i familjen har magsjuka, hur gärna man än vill baka själv. Snälla, snälla, snälla, låt detta vara sista svängen nu!  

Allt såg bra ut! Men det var ändå inte de vanliga tillkännagivandena bebis gjorde ifrån sig, även om hjärtfrekvensen visade på en väldigt krabat. Efter att ha legat på britsen i ca 30 minuter så kunde jag inte sätta mig upp själv, fogarna på vänster sida hade låst sig totalt. Jag kunde inte ens ställa mig förrän några minuter senare, och halta ut hållandes armkrok med J. Helt galet ont gjorde det! Men på väg till bilen släppte åtminstone det värsta så att jag kunde röra mig hyfsat okej. 

Väl på affären sedan så drog rörelserna igång ordentligt, så som jag är van. Så himla skönt! Dock har jag det fortfarande bekymmersamt i fogarna, men jag hoppas att det ska lugna sig under natten. Och vad otäckt det är när det lilla livet i magen skräms så! 

Vi har gjort det bästa av situationen och det blev ju bra det också. Samt att den lille kommit in i någon ny fas, som är väldigt olik alla andra han varit i. Som han testat oss! Och läggningarna ska vi inte ens tala om, men ikväll flöt den tack och lov på bra. Skulle vara skönt om den började avta litegrann tills att lillasyskonet bestämmer sig för att komma ut. S säger bestämt att bebis kommer snart, men 4 veckor till får det gärna ta. 

På tal om det. Om det här hade varit som förra graviditeten så hade det idag varit exakt två veckor kvar tills att liten anländer. Helt, heeelt galet att tänka så. Så idag började jag faktiskt packa BB-väskan. Den är inte klar än, men SKA bli det i veckan. 

Måste dra en funderare på om vi ska möblera om i sovrummet för att det ska kännas bättre eller om vi provar det här ett tag för att se om vi nöjer oss så. Men så overkligt det känns att fixa med detta, trots att det inte är länge kvar nu. Om 17 dagar har jag varit gravid lika länge som med S. Och den tanken får mig att känna "gör klart allt nu!!".